Aftonbladet – 29 september 1846, sida 1

göra vår stolthet!.,.. Hvilken utsökt bukett ni bär i dag! Också förefaller det mig likasom blommorna, fästade vid ert skärp, fingo en högre fägring. Säkert måtte de v:ra medvetna af sin afundsvärda plats, och triumferande deröfver, tyckas de vilja trotsa sjelfva försängelsen! ; — Jag älskar blommor med verklig passion. — Det är den förlåtligaste af all egenkärlek. Också jag dyrkar dem evigt och allestäder. Ack, vi karlar äro icke så känslolösa, som ert kön vill påstå. — Men j ären alltid smickrare. — Vi äro endast stundom alltför upprigtige och vårt grymma straff är att blifva missförstådde! — Det är allas vår lott! — Nej, icke er, min fröken; för er fianes endast leende, hela ert lif är ju endast solsken och blomster, och en verld ligger tillbedjande för edra fötter! Nu var kammarjunkaren just fårdig att attackera den sköna fröken med en sådan der liten oemotståndlig suck, som ingen bättre än han förstått a:t utföra; men han blef ty värr störd af några damer, som närmade sig, och han höll midt i sucken inne — det var ett hårdt öde. Samtalet var också stördt. — Hvad tycker du om kammarjunkaren? frågade, sedan denne aflägsnat sig, en afJuliettes vänner och fattade benne förtroligt undearmen. — Han är ovanligt intressant! var Julietts korta svar, men i sina tankar fortsatte hon meningarne sålunda: Hvilken rik känsla, hvilket poetiskt språk denne man eger! Jag förstå