Aftonbladet – 29 september 1846, sida 1

MMMM RR MMMM diminuendo. Eugenie slog ned ögonen, pockade på bladen af sin bukett, liksom en blyg bygdens tärna, och vågorna af hennes barm förrådde, att bjertat hoppat ur sin jemna takt. Stackars flicka!... Hur skulle hon väl kunna emotstå sådana ord, sådan suck!... När kammarjunkaren nu åter aflägsnat sig och Eugenies Ljufva förvirring lugnat sig, var hennes första tanke: Se det är ändå en man, för hvilken jag kan känna annat än respekt. Jag förstår honom och han förstår mig; han har menskliga sympathier och är icke så der genomförträfflig som baronen. v. Liebling talade väl också om lifvels tomhet, men se, det var på ett helt annat sätt. Han lefver i samma verld som jag; han är icke så upphöjd, att jag icke kan räcka upp till honom. Det är sannt, att han icke är någon filosof — men ack min Gud, hvad han valsar väll — Om baronen kommer åter, vill jag låta honom förstå, att jag icke tycker om moralpredikningar, de må nu vara aldrig så välmental... En stund härefter finna vi, i ett Litet förtjusande kabinett, åter en förtrolig töte å låte. Hvem kan det vara? Denna dam, så skön, så ung; hon heter Juliette, och denne hviskande kavaljer — ack! vi känna honom redan härpå, det är återigen kammarjunkaren. Låtom oss lyssna! — Vädret har varit charmant i day, yttrar kammarjunkaren med det grundligaste allvar. — I går deremot var det horribelt, genmäler fröken Juliette. — Och i förrgår sedan — min Gud, hvilken storm! Det hade verkligen varit riskabelt, om