Aftonbladet – 29 september 1846, sida 1

Le Caramel. — Men min Gud, jag har glöm alt fråga det, har ni fått pedalen på er harp: lagad? — Den är fullkomligt i ordning, och jag hal derföre återigen att tacka er, herr kammarjun: kare. Ni har alltid så mycket besvär för min; små angelägenheter, och jag stadnar hos er: den största förbindelse. — För all del, sög icke så. Ni vet, att de är min största glädje att kunna bereda er äfver det obetydligaste nöje. Ni vet, att för er skull... Hvilken skön ros ni bar i er bukett! — Jag vet icke, men rosor i er hand tycks trifvas bättre än hos någon annan; det är, fom vore de medvetna om sin afundsvärda plats, som vore de stolta deröfver, och till och med trotsande sin förgängelse endast för att behaga er. — Ni är poestiskt stämd i afton. — Ja, vid er sida skådar jag hela lifvet ur en annan, en upphöjdare synpunkt. — Hvad tyckte ni om balen i går? — Jag har aldrig baft roligare. — Åh, hbalen var charmant! — Ni ärnar er väl på ÅA maranten i nästa vecka? — Vågar jag anhålla om en dans? — Hvilken ni behagar. Förkrossa mig icke med ett afslag! — Andra valsen, med nöje. — Ack, jag har då ett hopp, ett mål, att lefva för, att drömma om, att svärma kring! Verldens tomhet kan endast fyllas af hjertats inspirationer . . . ack! Den halfqväfda suck, vår kammarjunkare nu exequerade, var så Jjuft dallrande, så ömt vältalig, att den på Eugenies nerver verkade lika hänförande, som en eolsharpas mest förtjusande