Aftonbladet – 26 september 1846, sida 3

Så fortgick tiden, och jag tyckte mig skrida mitt mål allt närmare och närmare. Rosa hade väl ännu icke på n:got vis låtit mig tydligt förstå beskaffenheten af sina egaa känslor, men jag hade många skäl alt tro mig för henne vara långt ifrån likgiltig, och närde derföre mitt Jjufva hopp om ett ljufligt itersvar från bennes eget hjerta. — På en gång förändrade sig nu den unga flickans hela väsende cch på ett sätt, att man icke behöfde vara serdeles djupsinnig menniskokännare, för att förstå, det denna förändring hade en anmärkningsvärd betydelse. Skulle det vara kärleken ? tänkte jag för mig sjelf, lycksalig vid blotta aningen derom. Jojo, det var icke mera tvifvel derom, hennes hjerta hade vaknat, det blef genom tusende små uppenbarelser alit mera omisskännligt. Men jag kunde dock icke förstå vissa förhållanden. Det tycktes som Ro:a numera liksom drog sig tillbaka för den uppmärksamhet jag visade henne, att hon nästån undvek mig; och likväl, hennes suckar, hennes distraktioner?... nej, jag kunde alldeles icke förklara, hvad jag eåg, mitt förstånd stod stilla, sans comparaison, som solen i Ajaloas dal. Så stod saken, då jag blef nödsakad stt göra en resa åt landet på några dagar. Med blödande bjerta sleb jag mig loss från den dyrkade och måste tillbringa hela itta dagar i saknadens rysliga qval. Andtligen fick jag då återvända. Jag skyndade genast till min tamt med en otålighet, som icke kan beskiifvas. Med klappande bjerta trädde jag pu in uti salosgen. Der satt Rosa, inhegripen uti ett så lifligt samtal med kammarjunkare von Liebling, att hon icke märkte min ankomst; Jag steg närmare. Då, o agrundsqvall då vände Rosa sina klara, vackra ögon med en strålande blick upp! emot den hviskande kommarjunkaren. — Ack, jig pehöfde icke se mera, denna enda blick sade mig allt. Det var då han, som lifvat hennes