Aftonbladet – 26 september 1846, sida 2

möj!ist, att jag nästan tar det för afgjordt. Ej eller i kamrar unkarens konversation kenie ag upptäcka någon intressantare talent; tvärtom föreföll mig bans alltför ofta återkommande måskratt bardt nära det fadda och var det nda los honrom, som egentligen missbagade nig. Men jag bar alltid hat prevention för leuna, hos visst folk oöfvervinnerliga vana al itirycka (eller dölja) sina känslor genom ett tändigt flinande och att i sällskap lifvet bevagna skratt såsom suriogat för ord och tanar. Ett. bjertligt skvatt gör godt djupt ia i jälen, men detta eviga konversationsskratt — y, buru trötlande är det icke att höra och wunu mer att göra! Likväl, min vän, om du cke har något att säga, eller om du icke vet, vad du skall svara på en fråga, som du icke begriper, så — skratta, skratta, och verlden skall kalla dig: glad och npireflign. Kammarjuhkaren motsvarade sålede; alldeles icke min förväntan. Han, som i mina dårakliga fantasier, ett ögonbliek spelade rollen af sol, föll genast i verkligheten ner såsom skinnpels. Sjelf rådde ban visserligen icke derför, men för mig blef ban, hval symamsellerna kalla: ben fallen illusion,. Jag började sterkt betvifla hans förmåga som förljusare; jag ville avse mina egna upptäckter härom såsom grundlösa; men, att jag nu återigen gjorde ett missog, fick jag nog erfira. Kusiner är det gemenligen ganska godt om, och jag känner mången, som räknar sådana dussintals. Sjelf har jag också hörmed blifvit ganska rikt begåfvad. En af mina tanter har haft den godbeten ait, tid efter annan, skänka mig icke mindre än ett halft tjog små kusiner, och jag har, såsom tacksamhetsgärd, tsgit mig anledaing att skänka denna min outiröttligt produktilva tant, den bedrande benämningen: skusinernas författarinnar. — Ett af de första exempleren, som pkusinernas författarinnar ut