Aftonbladet – 21 september 1846, sida 2

REVY AF TIDNINGARNA. Emellan Dagligt Allehanda och br öfversteöjtnanten J. Hazelius har nyligen passerat en liten skärmytsling med pennan. Dagl. Allebanda har några gånger harcellerat hr Hazelius för den andel ban har i Posttidningens redaktion, och hvarvid bland annat uppgifvits, att hr Hazelius skrifvit emot Regeringens tendenser. Härpå har br Hazelius svarat i ett par förklaringar, af hvilka den sednaste igenfinnes i lördagens Allehanda; och deri det försäkras, att hr H. icke leder Posttidningen, hvarjemte ban protesterar emot den ,eftertänkliga tillvitelsen, att han skulle, såsom det heter, uppträda mot sin Konungs tillgifna tänkesätto. Härvid gör AHehanda åter sina kommentarier, och tager fasta på de omständigheter, som hr H. medgifvit, nemligen att hr H. icke direkt nekat att han deltagit i Posttidningens redigerande. Allt detta kan vara småroligt nog att förnimma, så mycket mera, gom man förut med nästan absolut visshet trott sig veta, att hr öfverstelöjtnant Hazelius var den som författade sjelfva Postoch Tnrikestidningens programm vid den sednaste redaktionsförändringen, samt att ban hade visat detta programm, innan det trycktes, för flera personer utom redaktionen. Men det hör egentligen i ! tidningens interiör, och angår således mindi. publiken. En intressantare omständighet at en gång få riktigt utredd, är detta, vi vilja icke precist säga fiskande i grumligt vatten, men åtminstone ständiga foaskande i skumrasket, som utgör det egentliga och stående kännetecknet på hela Posttidningens politiska karakter, vare sig nu att antingen hr Wallmark, hr Hellberg eller br Hazelius ömsom framträda uti de ledande artiklarna; detta skenbara och likasom tvungna undfallande för Regeringen, hvarje gång som dess åtgärder verkligen visa en liberal tendens, under det redaktionen å andra sidan med outtröttlig flit uppsamlar de gedignaste kornen af den mest inbyrda konservatism, hvarmed en eller annan af våra ultras framkomma; d. v.s. den förkärlek hvarmed spalterna upplåtas åt sådana artiklar och utdrag ur afhandlingar, som törete den mest cyniska afvoghet emot den bberala tendensen i politiskt hänseende. I vår tanka finnes härtill blott en förklaringsgrund, och denna är, att herrar vederbörande i Posttidningen med eller utan skäl bysa någon inre öfvertygelse att Regeringens politiska sympathier i sjelfva verket iuta vida mera åt deras sida, än åt den liberala pressens. Det kan också ej nekas, att en sådan öfvertygelse hos Posttidningens redaktion kan hemta cu fortfarande näring, dels indirekt af den stora tolvrans, hvaråt tidningens uitrakonservatisem 2!jemnt haft att fögna sig från regeringens s:du, dels