lg UPpuUutbkilas. DVval OCM Ch HUHNHORLCL click till cch med individ går då sin egen väg. Sådant är det tillbörliga i allt hvad man kallar enskilda affärer. Men så fort handlingen är af det allmänt omfattande slag, att samhällets gemensgamhet derti!l erfordras, så att icke hvar och en i den saken kan få göra huru han tycker; då måste också alla följa det beslut, som sambällets flertal omfattar. Här skriker man nu öfver det rysliga tyranni, att en minoritet skall underkasta sig pluralitetens viljal Nåväl — är det tyranni bättre, då flertalet skall underkasta sig fåtalets behag? Om 90 bland 400 vilja ett, men 49 vilja ett annat; så fråga vi — då allt annat är Jika — om det är rimligare och bättre, att 90 skola följa de 40:s tycke, än att 40 följa de 90:3, så ledsamt det än kan vara? Vi erkänn2, att de 90 kunna hafva besutat felaktigt; men de 40 kunna det likaså. Nej! ropar mar: kunskapen och det sanna ligger I minoriteten! Vi fråga: hvad har man för skäl till det!a antagande? unna icke de klokaste, upplystaste och bästa medborgare befinna sig inom kretsen af de fleste, hvilke, till följd af tänkesättens spridaing, hafva samma gruadföreställningar om saken, som de klokaste och bästa, och sålunda omkring dem bilda en pluralite:? Det är otvifvelaktigt; ehuru vi alldeles icke påstå, ait det nödvändigt skall vara så vid hvarenda fråga Men att förnuftet alltid just skall ligga i minoriteten, är både opsychologiskt tänkt och stridande emot den historiska erfarenheten ). Man bör noga lägga ) Det låter så antagligt och godt, då man hör en och annan orda så här: min vän! låtom oss tala allvarsamt och uppriktigt; gifves det väl nigot ämne i verlden, hvaruti de rätt kloke och kunnige utgöra mer än ett ringa antal? Sanningen i hvarje sak är ju således endast att finna i fåtalets tanke? — Ganska bra, svara vi. Men kan man då icke tillika begripa hvad som med detsamma följer, nemligen, att så fort ämnet tillhör det slag, som, i anseende till sin vigt och angelögenhet för alla menniskor i massa, ligger den stora allmänheten verkligen om hjertat, så sluter sig af ett nödvändigt betof pluraliteten, om ej hela totaliteten, just omkring dessa de mest kloke och kunnige, så att flertalets mening ordentligtvis och i alla vanliga händelser måste infalla med dess:s: icke blott af auktoritet, utan emedan deras doktriner väckt allmän öfvertygelse, sanningen slagit an och bildat ett allmänt tänkesätt. Detta förbållande — att det rätta ligger i flertalets tanke — är derföre så naturligt, att en motsatt händelse ej kan betraktas annor!unda än sora ett undantagsfall, en öfverraskning; och hvilken, när den intröffet, otvifvelaktigt korrigeras af en kommande pluralitet vid ett nytt mötes omröstning. Men vi säga uttryckligen, att allt detta, såsom regel, ej kan ovilkorligen antagas för andra ämnen, än dem, som äro af lifsvigt för hela allmänheten (såsom i alla de större samhällsfrågorna, de, som tillhöra riksdagarne), emedan de öfverläggande endast då kunna med säkerhet antagas tillvägagå med så sträng uppmärksamhet, att pluraliteten af sjelfbehof uppspårar, omfattar och röstar för det klokaste besiutet. Tillika, om saken skall vara ofelbar, erfordras, att de röstande personerna utgöra ett uttryck af samhällets helbet, och icke, såsom Sveriges nuvarande ständer, till största delen representera endast några små delar af folket; då också pluraliteten inom en sådan församling lätt nog kan omfatta eit för samhället i det heia vidrigt beslut. Begrundar man menniskoslägtets civilisationshistoria närmare, så ser man, att, om det i sjelfva verket ej så förhölle sig, som vi nyss sagt, att deträtta ordentligtvis ligger i flertalets mening, så skulle aldrig civilisationen i verlden gått framåt, såsom dock häfderna intyga att den gjort. Ty folkrörelser i stort (massorna, flertalet) hafva uträttat ala förändringar af vigt i verlden; och dessa skulle då längesedan bafva fört slägtet ned i afgiunden, derest flertalets makt inneburit råheters, lögnens. — Vi hafva erkänt, att utan tvifvel undantag gifvas, då folkmassor begått onda dåd, och flertalet fattat dåliga beslut. Men just deri ligger den stora märkvärdigheten, som historien vitsordar, alt alla sådana öfverraskningar blifvit återtagna och botade genom nya folkhandlingar, så att de kloka och goda pluraliteterna alltid visat sig vara både de talrikaste och de starkaste, följaktligen utgöra sakens regel. Tvenne axiomer i statsläran äro följaktligen: 4) När folket förgå:t sig, rättar det sig alltid och snart, emedan det så nära som möjligt utgör detsamma som samhällets helhet; och samhället kan omöjligen vilja slänge fortfara alt göra sig sjelf olyckligt; men: 2) När ex minoritet (en kast, en korporation, eller en enda styrande person) gjort orätt (t. ex. tillskansat sig en otillbörlig makt, blifvit tyrannisk), så :ättar den sig sent eller aldrig, d. v. s. aldrig af sig sjelf; enär dess egen fördel drager den till våldets qvarhållande, huru mycket det än mi lända andre till förfång. Af huru kort varaktighet var icke folkty