Aftonbladet – 17 september 1846, sida 1

boende kraft. Det tillhör således hans omgif ning att noga gifva akt på detta kritiska ögon blick; grefvens lif är nu helt och hållet i han suksköterskors händer. Thaddeus gick att meddela denna läkaren dom åt Clementine, som då satt i den kinesiske paviljongen, lika mycket för att hvila ut efte: sina kroppsoch själsarsträngningar, som för at lemna fritt fält åt doktorerne och icke besvär: dem med sin närvaro. Då Clementines olyck lige älskare vandrade uppför den sandade träd gårdsgång n, som ledde från boudoiren och fra till den kinesiska paviljongen, tyckte hen sig vara uti en bland de af Aligtieri beskrifna af grunderna. Den beklogansvärde hade aldrig förutsett möjligheten att bli Clementines man och hade nu sjelf, genom sin låtsade ovärdighet stängt sig ifrån denna möjlighet. Han hade jv sjelf necsänkt sig i en smutsgrop, ur hvilker han aldrig mer kunde uppkomma. Nu anlände han till paviljonger, med ansig tet vanstäldti af smärta. Hans hufvud bibrin: gsde förtviflian, liksom Medusas. — Han är död! ropade Clementine. — De hafva åtminstone dömt honom till döder, svarade Paz — eller, hvad som är detsamma — de hafva öfverlemnat horom åt naturen — Gå icke in, grefvinna! . . . Doktorerna ärc ännu qvar, och Bianchon sitter sjelf vid sängen — Stackars man!... jag undrar om jag icke stundom bar felat emot honom, sade Clementine, snyftande. — Ni bar, tvärtom, gjort honom ganska lyck lig, sade Paz, Ni har haft mycket öfverseende med bonom. i