Aftonbladet – 17 september 1846, sida 1

bon trodde den härröra mindre af kärlek, än af girighet. ter var bon färdig att kro:sa honom med sitt förakt, och i det hon med en stolt blick mätte honom från hufvud till fötter, tilkntetgjorde bon honom medelst dessa tvenne ord: : — Stackars Malaga! Men de orden uttaades i dessa tre toner, hvilka qvinnorna så väl förstå att uppsöka på sin stämmas klaviatur, så snart det är fråga om förakt. Hon steg up och lemnade Paz, som satt afdånad, ehuru hon icke visste det, ty hon hade icke sett sig om. Med stadiga steg och ädel hbålining gick hon in i sin boudoir, hvarifrån bon gici upp i Adams sjukrum. En timma derefter visad: Paz sig der. Som han ändå icke hade fått dödsknäcken, brjade han nu åter sitt sjukskötare-kall hos vännen, på hvilken han slösade de ömmaste omsorger. Från detta ögonblick var ban dyster, sluten och nästan stum. Han hade ju också en strid med sjukdomen, den han slutligen övervann på ett sätt som väckte läkarens beundran. Både natt och dag fann man bonom vaken. Hans ögon brunno som tvenne lampor. Uven att visa den ringaste ovilja mot Clementine, alhörde han henne; tacksägelser, likväl ytan att förstå och i sin själ förnimma dem. Han tycktes hafva blifvit döf. Hain hade sagt till sig sjelf: Hon skall hafva mig att tacka för Adams räddning! — och dessa ord bade ban, så till sägandes, med eldbokstäfver uppskrifvit i vänners sjukrum.