Aftonbladet – 17 september 1846, sida 1

roende bär i Paris består ju icke i någo annat än den tillåtelsen att låta en hop ruincrade och utsväfvande karlar låfsa sig bli kära uti henne. Jag har alltid bedt Gud att jag skulle få bebålla den man jag har, hvilken är så from, så eftergifvar de, så litet trätgirig, och som nu re dan började ha re-pekt för mig. — Ni är uppriktig och sann, sade Tiaddeus, i det han fattade och kysste Ctementines hand; bon lät det ske utan motstånd. I sådana högtidiga ögonblicx som detta, är det Jjuft att påtrffa en sann och okonstlad qvinn2, som är utan allt skrymteri och med hvilken man fritt kan tala. — Låtom oss se hvad Gud gör, fortfor han. Antagom ett Hen ej skulle böra edra böner, fru grefvinna, så skall jag dock oaflåtligen ropa: O Gud! låt mig få behålla min vän! — Ja, ja! alla dessa genomvakade nätter hafva icke försvagat mina ögon och min helsa. Och om det fordras ännu trettio dygns trägen vird, så kan ni, min grefvinna, sofva lugnt; jag sksli nog veka. Jag skall nog rycka bonom undan döden, i fall, såsom läkarnpe säga, man kan frälsa honom medelst vård och omsorger. Och likväl... om Adam skulle dö, oaktadt edra och mina böner... Väålan! om ni då skulle bli älskad af en man, som hade ett hjerta och en karakter, er värdiga... om... vo — Jag har, kanbända dåraktigt noz, mången sång önskat vara så älskad, svarade Clementine, men det bar aldrig intröff.t. — Ån om pni bar bedragit er? Clementine betraktade P.z. Hon förstod till en viss grad hans på henne fästade blick, men