Aftonbladet – 17 september 1846, sida 1

— Min förlust vore oersättlig, återtog hon. — Men, fru grefvinna, jag tycker mig ficn alt ni sjelf afkunnar Ådams dom, i det ni för modar att ban nödvändigt skall duka under föi sjukdomen. Tror pi då att han har ingen in neboende kraft? . — Jag har älskat min man utan förblindelse svarade hon. — I det fallet borde ni sakna bonom mindre, återtog Thaddeus, med en röst, hvars modulation grefvinnan ännu aldrig hade hört. Ni borde sakna honom mindre, än om ni bade förlorat en af dessa män, som kunna utgöra en qvinnas stolthet och det uteslutarde föremålet för hennes kärlek. — Men jag, jag skall oupphörligen sakna honom, ty jag hade, redan lång! före ert giftermål, gjort hon:m till mitt barn... jag har helgat honom hela mitt lif... Jag skall hädanefter bli allen2 på jorden. Men för en tjugafyraårig enka är lifvet ännu skönt. — Men ni vet ju att jag icke älskar någon, inföll hon med mycken härftighet. — Ni vet ännu icke hvad det är alt älska, genmälde Thaddeus. — Ahl! man som man! yttrade Clementine .. Jig är nog förståndig att föredraga en god, medgörlig, beskedlig man, sådan som min stackars Adam, för en bland dessa stolta, öfverlägsna, präktiga män, hvarom ni talar. Vi hafva nu i trettio dygn gjort oss den frågan: Skall ban komma sig eller icke? Dessa alternativer bafva således gjort mig tillräckligt beredd på roin förlust... Jag kan mot er vara fult uppriktig. Välan! jag försäkrar att jag skulle vilja gifva mitt Jif, för att frälsa Adam. En qvinnas obe