Aftonbladet – 16 september 1846, sida 1

ar aldrig cch får aldrig veta hvad hon känne: och pjuter. Var icke denna kärlek ännu skönare, än Petrarcas så högt beprisade kyska kärlek till sin Laura; ty den medförde dock sin indirekta belöning, genom de skatter af ära och triumf, som poesien, inspirerad af Lauras älskvärdbet, förvärfvade honom. Den känsla, som i däödsstunden genomglödgade Assas, är dock :cke jemförlig med ett helt lif af uppoffring. Paz erfor dagligef en sådan känsa, utan alt dö, men också utan att vilja derigezom tillegna sig någon odödlighet. Huru mycket bimmelskt innefattar då icke kärleken, när den stackars Pcz af dess hemliga själsfröjder hindrades från att dö af sorg! Den katholska reigiosen har till den grad förädlat kärleken, att hon, så till sägandes, dermed oupplösligen förenat bögaktningen. Kärleken trifs icke utan de ädla egenskaper, hvaröfver den älskande kan vara stolt, och det är så sällsynt att kunna vara älskad sedan man blifvit föraktad, att Fbaddeus äfven synbarligen rönte detta och höll på att dö af de sår han sielf hade gifvit sig. Om han en enda gång fålt böra hepne säga, all hon älskade honom — ol..... kuru gerna hide icke den beklagansvärde velat med sitt Lif b tala ett sådant ögonblick! Oct att lemna henne, alt fly — dertili kunde ban icke besluta sig, Hans nu arar.de belägenhet, raed all dess ångest, all dess förödmjukelse, syntes honom vara att föredraga framför en: beständig frånvaro. Han fonn dock et slags tröst i att egna henne sina omsorger, ehuru otackad och. oförstådd. Men slutligen dukade han under för denna ständiga, inre