Aftonbladet – 16 september 1846, sida 1

— Tala icke mer derom! ropade grefvian2! med en nyåtbörd af afsky. Tvenne digar derefter märkte kaptenen på Ciementines uppförande mot honom, på sättet talet och tonen i rösten, att Adam sqvallra och att detta baft sin förfärliga verkan. Frår den stunden försjönk ban i en djup melan koli och gnagdes oupphörligt al den tanken du har sjelf förnedrat dig i hennes ögon. Lif vet blef honom nu tynge än förut; den klaraste sol föreföll horom nu såsom insvept i täcken. Föraktet hade ju gräft de djupase afgrunder mellan henom och den intagande qvinnan, som hans själ i tysthet afgudade. Och icke desto mindre bade han, under denns djupa och tärande smärta, sina ögonblick a glädje och njutning. Hin tyckte sig nu kunna utan fara, öfver!emna sig åt sin beundran fös grefvinnan, hvilken aldrig mera låtsade se ho nom, der han, vid de föter, hvilka som oftast gåfvos i hotellet, satt insmygd i en vrå, stum, orörlig, endast öge, öra Och hjerta. Han för orade sldrig den sköna qvinnan ur sigte, för lorade intet enda af hennes steg, när hon dar sade, ingen enda af hennes toner när hon sjöng Hon lefde nu åter detta sköna, sjelfuppoffrande lif; han kunde, utan oro och samvetsogg, ÖT verlempa sig åt den oskyldiga njutningen ati få sadla den häst hon skulle rida på, samt at! helt och hället egna sig åt öfverinseendet öfver detta lysande bus; till! hvilket kalls uppfyllande han uppbjöd alla sina både fysiska och intel lektuella krafter. i Dessa tysta fröjder doldes dock i djupet a hans hjerta, liksom en mors; ty ett barn ana