Aftonbladet – 14 september 1846, sida 2

jag föredrager henne framför alla verldsdamer .... det kan jag i sanning icke förklara. När jag ser henne med det långa, svarta håret fladdrande öfver de nakna, oliffårgade axlarna och kring pannan fasthållet af en blå sidenbindel; när jag ser henne i sin korta, hvita, gu!dbroderade tunica, och för öfrigt klädd i tricot, som gör henne till en lefvande grekisk staty; när jag ser de smånätta fötterna, prydda med sandaler af siden, ser henne, med en fana i handen, efter takten af en militärisk musik hopp? genom en ofantlig ram, hvars spända papper dervid sönderslites; när hästen framilar i galopp och den sköna ryttarinnan med oefterhärmligt behag åter hoppar ned på decsamma, under åskådarnes handklappningar och högljudda bifallsrop ... se det förtjusar mig. — Mera än en vacker dam på en bal? frågade Clementine, förundrad och stött. — Ja, svarade Paz med qväfd röst. Denna beundransvärda lätthet, denna beständiga grace, under en beständig fara, förekommer mig som qvinnans skönaste triumf. Ja, fru grefvinna Rachel och Dorval, Pinti och Malibran, Gris och Taglion;, Pasta och Essler — alla dessa, som regerat och regera på tiljorna, synas mig icke värdiga att ens upplösa skobanden på Malaga, som kan hoppa af och på en häst unde: dess starkaste galopp, som smyger sig ned til venster, för att stiga upp till höger, som flad: drar, lik en hvit fjäril, rundt omkring de! ystraste djur, som kan, under det snabbaste lopp, förblifva länge stående på yttersta tåspet sen och, rätt som det är, kastar sig ned i sit tande ställning på ryggen af hästen, som oatf låtligen galopperar; hon, som slutligen, ståend på springaren, utan tyglar, stickar strumpor slår sönder ägg, eller uppäter en pannkaka, til djup, outsäglig förundran för folket, det verk liga folket, såsom bönder, soldater 0. d. Vic paraden plägade denna förtjusande Colombint förut bära stolar på näsan, den vackraste gre kiska näsa jag någonsin sett. Med ett ord, nå diga grefviona: Malaga är den personifierad vigheten. Utrustad med herkulisk styrka, be Ihöfver hon icke mer än sin lilla nätta han