Aftonbladet – 14 september 1846, sida 1

koppar nervförsvagande the, sockerkakor, gla cer och tjocka skifvor af hårdsmälta tårtor Magen får lof att böja sig efter behagsjukan fordringar. Den fina damen vaknar icke för än långt fram på dagen. Allt står då i stric med naturens lagar, och naturen är dock obeveklig. Knappast har en dam på modet stigit upp och gjort sia morgontoilett, förr än hon tänker på sin klädsel för aftonen. Bör hon icke använda förmiddagen till att aflägga eller emottaga besök, samt visa sig i Boulognerskogen, åkande el!er ridande? Måste hon icke ständigt öfva sig uti att småle, bråka sin hjerna med att säga artigheter, hvilka icke förekomma vanliga, utnötta eller sökta? Och icke kan hvarje qvinna alltid lyckas i denna konst. Och sedan förundrar ni er, då ni ser en ung dam, hvilken så skön och biomstrande trädde ut i verlden, vara efter tvenne år vissnad och passerad. Ett halft års vistande på landet förmår knappt läka de sår, som vintern åstadkommit. Nu för tiden hör man mycket talas om gastriska febrar; ett ondt som förr var okändt, så länge fruarna vistades hemma och skötte sina hus. Förr visåde sig qvinnan någon gång: nu är hon alltid på scenen. Clementine hade en stor strid att utkämpa. Man började tala om henne, citera henne som ett ideal af skönhet och behag, och vid aila de omsorger, som erfordrades under striden mellan henne och hennes medtäflerskor, egde hon med plats utrymme för kärleken till sin man. Icke underligt då om Paz snart kunde blifva glömd. Men en månad derefter, nemligen i Maj, några dagar före det unga parets afresa till godset Bonquerolles i Bourgogne, varseblef Clementine, då hon en förmiddag återvände från skogen, kapten Paz, som i den mest utsökta klädsel stod i en af allferna på Elyseiska fäl