Aftonbladet – 12 september 1846, sida 3

rummet, hörde s!äg på slag utdelas med vedträcet I början åtföljdes slagen af klagan, men efter er stund upphörde jemmern. Slagen fortforo. Det lät som när man slår mot ett köttstycke. Misshandlingen afbröts för en stund, medan Ni! gick in i rummet för att hemta ett nytt vedträd En i stugan varande qvinna ville nu afstyra vi dare våld, men Nils hotade henne med lika be. handling, om hon icke hölle sig tyst. Derpå be fallde han henne Iysa honom. Qvinnan satte ljuset på tröskeln till förstugan, dit Nils åter, beväpnad med vedträdet, begaf sig. Slag hördes åter utdelas För öfrigt var cettyst. Nils ipkom setsn ånyo och befalite qvinnan, un der kolelse att slå ihjel herne, om hon icke lydde honom, komma ut med !jus. Hon fullgjorde befallningen, fattade !juset och utgick i förstugan. Syd låg då framsiupa, med bufvudet i ena hörnet af förstugan. Hen rörde ej en lem, men hördeg andas, då Ni!s öppnade förstugudörren och fattade uti Syd. Nästen handlöst utkastade Nils den slagne manven på gården. Syd föll med ansigtet emot jorden. Nu lät Ni!s ef qvinnan färmå sig att åter uppgå på lofiet. Härefter ingick hon i stugan till ärängarne och tillsade cn af dem att inbära den stlacne. En haftimma hade förflutit sedan han utkartades, Han Jåg ännu i samma ställning. Då man ville upptsga honom, var han fastfrusen vid jorden. Syd yttrade temligen otydligt några ord. Det lät som hade ban sagt: åt bli mig. Af frukten för Nils vågade man icke inbära Syd uti Nils stuga, utan infärde honom uti en, hvilken beboddes af Ni!s föräldrar. Syd lades der på golfvet, emedan någon annen plats icke fanns ledig Drängen och qvinnen gingo nu in och lade sig. Men deras sömn var orolig. Qvinnan fick nästan ej någon ro. Bittida på juldags morgonen uppsteg hon. Uti örstugan fann hon qvarliggande det vedträd, Nils förut om natten begagnat. Det andra hade han förmodligen sjelf inburit uti stugan. Qvionan ingick nu till Nils och började med honom samtala cm fö egående aftoners hindelser. Nils sade till en början, att han icke mines något sådant. Sedan yttrade han, att, förtege ej jvinnan bändelsen, skulle han sjå henne förderfvad. Qvinnan skickade harefter bud på den missnandlades hustru och fogade anstalt om hans bortörande. Härtill hade hon äfven det skäl, att hon ruktede, det Nils skulle förgripa sig på dem, som nburit Syd, ifell har fick veta, att denne ännu anns qvar i gården. Men Nits efterfrågade alls cke hva:t Syd tazit vägen, och aflägsnade sig sjelf vå någon stund från sitt hem. Sanstlös hade imedlertid Syd blifvit liggarde utt stugan, der man under natten inburit honom. Då hans hustru ankom, tycktes han igenkänna beono, mt visade på sin hals och sitt hufvud, liksom för att utmärka, att han der blifvit slagen, elier kände plågor. Hus:run lånade sig häst och släda från ett främ7 ande ställe och bemförde mannen. Denne sfled sl. V, till 9 annandagen, utan att före sin död iterfå målet. Den 8 Janueri började inför Bräkne häradsrätt ransakningen uti detta mål. Nils ville bär icke, osttadt vittnesberätteserna bevisa bans brottslighet, erkänna gerningen. Han uppgaf sig blott bafva kört ut Syd, men påstod ait denne sedermera af någon främmande biifvit slagen derute. Mot Nils förekom, utom det nu åtelade brottet, tt han af gammalt var känd såsom en slgskömpe ssmt icko var fri från misstankar att hafva miss randlat sina förälsrar. Höradsrättens utstar, hvarigerom Nils dömes at: senom halshuggning mista litvet, är af hofrä ten ifver Skåne och Blekinge fastställdt. Nu beror det vå Kongl. Majts pröfaing.