Aftonbladet – 12 september 1846, sida 2

i ———L 2 — 2 mv tenens uppförande vid bordet. Clmantine betraktade honom med en af dessa skämska bickar, som bos fruntimren tolka på en gåog förundran och uppsärksarohet. Också rådde, vnder det haffet dracks i silongen, mell:n de trenne personerna en tystnad, som föreföll Adam ganska pinsem, helst det var honom obegripligt hvarföre Clementine belt och hållet upphör tatt ägga Thaddeus. Denne å siu sida återtog sin militäriskt stela hållning och lemnade den icke, hvarken på vägen eller i operalogep, der ban låtsade soiva. — Ni ser, fru grefvirna, at: jag är en mycket ledsain sällskapskarl, yttrade han till Clementine, under baletten, i sista 2kten af Wilhelm Teil. Hade jag icke stort skäl, att förblifva i min enslighet? — Sannerligen, herr kapten, svarade Clementine leerde; ni är hvarken charlatan eller storpratare; ni är biott tet för mycket polack. — Så låt mig då, inföll ban, vaka öfver edra nöjer, eder förmögenhet och edert kus. Jag duger ändå icke till nögot aunat. — Tartuffe! ropade grefve Adam, skrattande. Tro honom icke, bä:ta Clementine. Han är lärd, lika mycket som han är könslofull. Han skulle kunna pryda sin plats i hvilken salong som Felst, ora ben blott ville det. Du får sålledes icke taga honom på erden, när han gör jeina blygsemma sjei bekännelser. En liten stund dereter hviskade Paz: — Farväl, min grefvinna! Nu har jog aflagt mitt artigbet:pro. Jag far hem, för 2t! komma till sängs, så fort som möjligt. Inom några ögonblick skall vagnen vara tillbaka.