Aftonbladet – 12 september 1846, sida 1

Denna entda suck verkade mera på mig, än en mors, en hustrus och en hop tanters föreställningar skul!e hafva gjort vid ett dylikt tillfälle. Du saknar dessa penningar,, sade jag. — Åh icke för din skull och icke för min egen, svarade han; m2n jag kunde icke afhålla mig från att tänka på Luru tjugu fattiga medlemmar af familjen Paz skulle kunnat lefva på denna summa under ett helt års tid.s — Du förstår, Ciementi.e, att familjen Paz är lika god som familjen Laginski. Derföre bar jag a!drig i min bära Paz velat se en underordnad person. Jag har dessutom sträfvat att i min mån vara Lika stor, lika ädel, som han är i sin. Jag företog mig att aldrig gå ut och aldrig komma bem utan at gå in till Pez, som jag skulle gå till en far, i fall jag vore nog lycklig ait ega någon. Min förmögenhet är äfven hans. Dessutom kan Thaddeus vara öfvertygad, att j2g ännu i dag skulle störta mig i hriiken fara som he!st, för att rädda honom deruur, liksom jag redan bar gjort tvenne gånger. — Detta torde vara för mycket sagdt; min vän, svarade den unga gre:vinnan. I krig uppoff-ar man sig gerna och villigt, men man gör det icke i Paris. . . — Nå väl, inföll Adam. Men när det är fråga om Paz, så är jag alltid i krig. Begges såra karakterer hafva bibehållit sina egenbeter och sina fel; men den ömses:diga kännedomen af hvarandras bjertan har med hvarje dag fastare tilldragit vår vänskaps redan tå fasta band. Man kan rädda en man ur lifsfsra och döda bonom sedan, i fall man finner honom ovärdig ens vänskap och förtroende; men hvad som