Aftonbladet – 12 september 1846, sida 1

framför brasan, med fötterna på spiselkanten och rökande våra pipor, tog jag mig dristigheten att, sedan jag synbarligen rodnat, stammat och visat alla tecken till bryderi, räcka honom en förskrifning på tvåtusen fyrahundra francs årlig ränta, som han quartaliter och i all sin lifstid hade att lyfta hos min bankir. Vid dessa grefve Adams ord gick Ciemenatine att sälta sig på hars knä, lindade sin arm om hans bals, kysste honom på pinnan och sade: — Ack, min vän, hvad jag finner dig vacker då du visar så ädla tänkesätt! — Och hvad gjorde P:z? — Thaddeus bleknade och kunde i början icke säga ett ord, svarade grefven. — Jaså, hen heter Thaddeus? — Ja; Thaddeus vek ibop papperet och återgaf mid det, sägande: Jag trodde, Adam, att vi voro förenade i lif och död och att vi aldrig skulle lemna hvarandra. Du vill således icke längre ha mig hos dig? — Ack, sade jag, efter som du förstår det så, så låtom 0s3 icke vidare tala derom; men om jag ruinerar mig, så är du i och med detsamma ruinerad. — Har du icke, frågade han, nog stor förmögenhet att lefva som en Laginski? Behölfver du då icke också en vän, som sysselsätter sig med dina angelägenheter, som tager vård om dina affårer? Behöfver du icke nåson, som är på en gång far och bror och säker rådgivare? — Min älskade Clementine! då Pc:z sade dessa ord, hade han uti sin blick något, som talade om lugnet af en moderlig ömhet, men som tillika vittnade om tacksamheten hos en