Aftonbladet – 11 september 1846, sida 2

— God dag, Adam, yttrade kaptenen förtroligt till grefven. Derefter bugade ban sig med mycket behag för Clementine, frågande på hvad sätt han kunde vara henne till tjenst. — Ni är Laginskis vän? — sade den unga frun. — I lif och död — svarade Par, på hvilken den unge grefven kastade en blick, åtföljd af det förbindligaste småleende, i det han blåste den sista rökhvirfveln ur sitt munstycke. — Nå, men hvarföre spisar ni icke vid vårt bord? Hvarföre har ni icke följt med oss till Italien och till Schweitz? Hvarföre håller ni er dold här, så att ni belt och hållet undandrager er de tacksägelser jag är er skyldig för de ständiga tjenster ni gör mig? — sade den sköna grefvinnan med mycken liflighet, men utan ringaste sinnesrörelse. Sanningen att säga, så anade hon uti Paz ett slags sjelfvillig tjenare, och i denna aning blandade sig en viss grad af missaktning för en social amfibie, en varelse som på en gång var sekreterare och intendent, någon fattig slägting eller påhängsen vän. — Min grefvinna, svarade han temligen fritt, jag håller mig undan, derföre att ni har ingenting att tacka mig för. Jag är Adams vän och det roar mig att hafva vård om hans angeiägenheter. — Du förblifver stående också, emedan det roar dig, sade grefve Adam. Å Paz satte sig i en länstol, nära dörrgardinen. — Jag erinrar mig bafva sett er då jag stod brud: och sedermera på gården här, sade den unga grefvinnan. Men hvarföre ställa er på en så underordnad plats, ni, som är Adams vän? -— Parisarnes opinion är mig belt och hållet likgiltig, svarade polacken. Jag lefver för mit och — om ni så vill — för er båda.