Kammartjenaren gick, utan att på denna friga erbålla något svar. — Ar hen polack? — frågade grefvinnan sin man, som gjorde ett jakande tecken med hu!vudet. C ementine L-ginski reste sig upp af soffan och satte sig på en länstol, under det hon förblef stum och oaflitligen betraktade Adam. Med de små fötterna nästan utsträckta på en dyna och hufvudet i den ställning, som en fågel håller det, då han utanör boet lyssnar till hvarje ljud från lunden, skulle hon synts förtju.ande för hvilken man som helst. Blond och smärt, och med håret på engelskt manår, lixnade hon en af dessa nästan fabelaktisa figurer, som man ser i keepsakes, helst nu, då bor var klädd i sin morgonklädning af mjukt sidentyg och persiskt mönster, denna smakfulla klädning, hvars yppiga veck så väl furrådde alla rundningar af bevnes tjusande former, att man kunde beundra dem midt igenom denna tjocka slöja af blommor och broderi. Det i lysande färger skiftande tyget, som gick i kors öfver bröstet, visade en svanhals, hvars hvithet täflade med den af ett rikt veckadt spetsfräs, hvarmed klädningen var garnerad omkring axlarna. Hennes ögon, omgina af långa, mörka ö onhår, uttryckte samma spända nyfikenhet. hvilken spelade kring den vackra munnen. På den skönt formade pannan syntes de karakteristika rundningarna, så vanliga bos den egenvilliga, skrattlystna, men bildade parisiskan. som dock är otillgänglig mot vanliga tförförelsemedel. Hennes händer, som voro nästan genomskinliga, nedhängde på båda sidor om länstolskarmarna. De smala, uppåt krökta fragerändarna pryddes af rosenröda naglar, genomskinliga vid dagsljuset. Adam smålog åt sin frus otålighet och betraktade henne med en blick, som ännu icke var afkyld genom den äktenskapliga mättniden