Aftonbladet – 10 september 1846, sida 1

eV MM gjorde ett ämne till bezabberi för ett folk, som !ror sig vara det qvickaste och mest byfsade i verlden, ett folk i medelpunkten af all upplysning, och uti en stad, som i våra dagar förer spiran inom konstens och littersturens riken. Det fi nes, ty värr! tvenne s!ags polska flyktingar: dn republikanske polacken, son af Lelevel, och den ädle polacken, för hvars parti prins Czartoriski ställer sig i spetsen. Dessa båda arter af polackar äro sins emellan såsom eld och vatten. Dock hvarföre förtänka dem det? Man märker ju sådana skiljaktiga meningar hos alla landsflyktiga, ehvad nation de tillhöra och till hvilket lard de än må taga sin tillflykt. Man för sitt fosterland och sitt hat med sig. I Brässel vsade tvenne franska emigrerade prester en oölvervinnclig afsky för hvarandra, och då man frågare en af dem om orsaken dertill, svarade han, i det han pekade på sin olyckskamra: Det är en jansenis!.n Likaså hade Dante gerne, urder sin landsflykt, velat ränna dolken i ea af de IHvitesn) motståndare. Derifrån härleder sig o:saken till dena ogunst, som i en viss del af verlden yttrar sig mot de polska emigranterna. Av 1834 hade Adem Mitgislans Erginoski det parisiska skämtet emot sig. Han är bygglig, fastän han är polack,) sade Rastignac om honom. — 4lla de der polackarne tro sig Vara stora herrar,, sade Maxime de Trailles, smer ) Bianchi, ett parti i Florens.