I lSveas söner: staten skänker ingen uppmärksamtlbet åt den gryende talangen, och är denna elverklig, så eger den nog sjelfkänsla för att förelsmå medelmåttornas vanliga utväg att sluta sig ull dilettantkotterier och derinom förskeffa en och 2nnan yngre konstnär, förtröstande på sin ungdomskraft och sin lyra, med gladt mod inskeppa sig på lifvets stormiga haf, fri, om ej .från farhågor för det kommande, dock från me-Icenatnycker och det nedslående medvetandet latt bafva krupit till sitt mål. Bland dessa nämna Uvi J. A. Josephson, en ung kompoi:tör med I särdeles vackra anlag, med en sann och ädel riktning. Redan tidigt eröfrade han en lager på den vetenskapliga banan, och har nu gått att äfven på den konstnärliga tillkämpa sig såJdane. Sedan han först i Upsala fruktlöst sökt Jelt resestipendivm och derefter härstädes 9:ne gånger blifvit vägrad understöd a! statsmedlen, Iberedde konom Jeany Lind, med biträde af järskilliga konstbröder, genom en lyckad konsertItillställning, tillfälle att besöka utlandet, hvarJefter han i Leipzig ett par år studerade musilken. Sednast her han vistats i Italien, hvarJifrån han nyligen lärer återkommit till Tyskland. I Leipzig bir hen utgifvit åtskilliga af Isina här förut publicerade sångkompositioner, -loch närvarande arbete, som han irån Tyskland bitsärdt, är den sedniste fruken af hans artiIstiska verksamhet. Hr Josepbson är naturens, vårens, den landtIliga sällhetens sångare. Hans sångmö omgifver Isina bilder väl ej med denna bländande trollglans, denna orientaliska färgprakt, som vi beundra hos konstens första heroer; men hoa förlånar dem ett eget, Jjuft, oskuldsfulit behag, som talar till känslan på samma gång den poetiska andan hos dem giver lyftning åt fantasien. Det är inom denna naiva, idylliska sfer som en Hölty, Claudius, Franza uti ordets, en Kuhlau, en Nordblom m. fl. uti tonens form emottogo sina skönaste ingifvelser; det är ock der vi anse br Josephson bhbafva träffat rätta uttrycket för sin poetiska individualitet. Vi anföra såsom exempel härpå de båda vackra styckena 4n die Nachtigalls, Tro ej glädjenn uti 2:lra, Saknaden, Ingen känner mign i 4:sta, Sammoa dröm) m. fl. ui 4:de häftet af br J:s sånger. Man har tillagt hr J. någon fallenhet för det maniererade, det ensidiga. Vi tro ej att hans ofvan antydda riktning är förenlig dermed: den jemna, naturl:ga stig ban hör följer, leder ej till sådasne afvägar. Dock händer det stundom att han förirrar sig derifrån, och i detta hänseende saknas ej aniedning till en och annan anmärkning vid bans kompositioner. Vår unge tonsättare tycks ännu ej ha fullkomligt stadgat sitt omdöme i afseende på antagligheten af de olika sätt, hvarpå hans äm: e bebandlas af olika skolor. Hans sinne för det sköna och ädla i naturen har visserligen bevarat bonom för det rå2, bondaktiga maneret, som under s7enskbetens egid nu kultiveras hos oss, men deremot närmar han sig stundom till en annan ytterlighet, till det öfverlastade, svulstiga, formlösa manreret, hvilket under romantikens rubr:k för närvarande är på modet i Tyskland (.ch äfven ho: oss ej sakrer sina representanter), samt egentligen består uti en missförstådd efterbildning af Scbuberts och Mendelssohns sty). Dezna anmärkning kan måhända isypnerhet tillämpas på några stycken i närvarande samling, och det är ej osannolikt, att förf:s vistande i Tyskland i detta hänseende utöfvat något inflytsnde på honom. Till större delen torde nämnde förhållande dock böra tillskrifvas poemerna, som äro något exton:ga och derföre mindre egnade att inspirera tonsättaren. Det söges att de hafva samma författare som sjelfva musiken. Ett sådant dubbelt författareskap är öfverbufvud sällan att tillstyrka; det bar visserligen lyckats en Geijer, och någon gång äfven br J., helst i hans föregående häften; men i de flesta fall torde dock valet af texter från främmande band böra föredragas, emedan tonsättaren derigenom dels undgår att splittra sin kraft i tvenne olika former, dels vinner den fördelaktiga konflikten med en beslägtad poetisk ande, som ofta giver hans fantasi nya impulser, vidgar hans artistiska synkrets samt leder honom på spåren till nya, vinstgifvande sidor af bans talang. Då vi kasta en blick på det speciella innehållet af närvarande arbete, tro vi oss uti de båda styckena, som bilda dess början och slut, inna bevis för den anmärkning vi ofvan framställt. Våraning, (MM 6) är ett genomkomponeradt stycke af 3 strofer. De fortgål poemet, ned undantag af den 3:dje, utan synnerlig färgkiftning eller moduation och böra således blott örenas med en melodi, med någon modifikaion vid den omnämnde 3:dje strofen. Hvaröre då utspinna den i sig sjelf ganska vackra nelodien genom hela poemet? Den förlorar lerigenom fluss och hållning, hvilket äfven i ent musikaliskt hänseende är fallet. Ty det ;es motiver, som fordra en flerfald z, mångsilig utveckling, äfvensom andra, hvars art ej illåter cn sådan, och lika olämpligt ar det att emna de förra i eu embryoniskt tillstånd, som tt utvidga de sednare utöfver deras naturliga ränser. — Uti Vårhelsning, (JE 4) erfordrar exten en fri:ck, sjeliständig meiodi. Den com örf. gifvit, rörer ag deremot något tungt och s.äro 2 oo