gerbring vore så förtrogen, som hr Fryxell vil tåta påskina, han lätt af sammanhanget kunna fiona, det rec., i det mot Lagerbring riktade yttrandet, om denne författare sjelf använde benämningen 18:e årh:s författare,, enligt Lagerbrings eget efterdöme, hvilken i sin polemik emot Dalin så ota kallar denne: våra nyare XXIV. i I sitt bjertas tillfridsställelse öfver de tjugutre artiklarna företager sig br Fryxell slutligen dels att förehålla rec. bans kätterier i sammandrag, och förespegla ångern, som en dag bif ver slika meningars vissa frukt, dels ock att bos rec. inskärpa den respekt, han bort visa br Fryxells stora egenskaper och förtjenster. Om sina kätterier har rec. i det föregående haft tillfälle att lemna nödiga upplysningar. Er Fryxells naiva försök att sjelf inpregla den respekt, han önskar sig, kan deremot förIItjena ett särskildt svar. I Hr Fryxell lärer funnit ett direkt upphöjande Jaf egna egenskaper och förtjensler betänkligt, Toch har således föredragit den indirekta inethodep, att påminna om obetydligheten a! rec:s, naturligtvis i hopp, att både rec. och andre läsare skule förstå, det hr Fryxells egenskaper Joch förtjenster äro just motsatsen. Alltså entyder hr Fryxell först, att rec. är en hvarken i egenskaper eller förtjenster högt stående medelrmåtta. Härom byter rec. visserligen ej med br Fryxell några ord. Dernäst antyder hr Fryxell, bu:u rec. skall blifvit genom ett partis trumpetande vpphöjd, och huru han skall åter falla till sin rätta obetydlighet, när trurepetandet upphör. Som rec. ej vet af upphöjelsen, så kan han ej oroas af förutsägelsen om fallet. Rec. har, på den plats, der han varit ställd, troget sökt uppfylla sina pligter. Om beröm eller tadel har han ej bekymrat sig. Ej heller bar han någonsin sökt göra sin förtjenst gällande på bekostnad af någon annans, vare sig högre eller lägre. Såsom svensk man med någon insigt i svenska fö fattningens cch förvaltningens bistoria, på hvilken hr Fryxell aldrig haft förstånd, var rec. berättigad att i sin mån hindra hr Fryxells, med den sjelbehagligaste fåkunnighet började och fortsatta, försök till bortskymmande af vigtiga drag i svenska historien och till nedsättande af ett för svenska folket kärt namn. — — Förfarandet var bestämdt af hr Fryxell sjelf. Egenskapen af författare till berättelser ur svenska historien, hvilka ännu ej verit allvarlig granskning underkastade och sällan erbjuda någon --OP oo Re ee OT trott innebära en rätt, att emot den gamle, frejdade mästaren Geijer uppträda med ett öfvermod och en låghet i uttryck, som svårligen kunna öfverträffas. Ett sådant beteende af hr Fryxell gjorde det för rec. till en pligt att, under fullständigt erkännande af den förtjenst, br Fryxell rätteligea tillkommer, i öfrigt emot honom sätta å sido annan skonsambhet, än den, rec. ålades af aktningen för vetenskapen, för allmänheten och för sig sjelf. Huru han iakttagit denna aktning, understiälles vördsamt, men utan fruktan, allmänna vettets dom. Den historiska sanningen har i och för sig synts rec. striden värd. Att denna strids utgång ej kan eller bör få någon inflytelse på lösningen af den politiska uppgift, närvarande tid lemnat svenska folket, är för rec. fu!lkomligen klart. Man kan nemligen tvista om vidden af det goda, svenska aristokratiens ypperste på särskilda tider i rikets styrelse uträttat, och ombetydenhetenaf det aristokratiska förtryck, desse ypperste på särskilda tider tillåtit, befordrat eller infört, äfvensom om den andel, den ene eller den andre i detta goda eller i detta förtryck egt; men man måste, efter hvad rec. tror, allmänt medgifva, alt sedan århundraden !3) det goda ej kunnat tillskrifvas aristokratiens tillvaro såsom en lösare eller fastare institution, utan endast nationell och individuell storhet; hvaremot det säger sig sjelft, att allt aristokratiskt förtryck haft sin rot i denna tillvaro, och i det tänkesätt, som uppburit den och af den uppburits. !3) En på börd och rikedom i försning grundad aristokrati bestämde och stadgade till en stor del svenska folkstammarnes första sammansmältning till ett folk. Men aristokrstien, som sådan, ledde ej den rörelse, hvilken under femtonde århundradet och i början af det sextonde lärde svenska folket att igenkänna sig sjelft såsom ett. i motsats mot alla andra, äfven de närmast befryndade. Aristokratien sträfvade då snarare till de befryndade folkens sammansmältande till et: enda, utan att lyckas. Ifrån och med sistnämnda tid gäller hvad som är sagdt, att det goda, svenska aristokratiens ypperste i rikets styrelse uträttat, ej är att tillskrifva aristokratiens tillvaro sågom institution. Jemför de upplyssnde anmärkningearne i detta Hlad fär dan 6 oach 07 lan; inravaranda Zu skymt af en större, friare utsigt, hade hr Fryxell 4 s f t 1 f n 4 PP m AK RA mm -— t H n d r