Aftonbladet – 9 september 1846, sida 2

2. Ir Fryxell ondgöres mycket öfver, att br Geijer å ena sidan sagt, det Gustaf Adolf ingen ting velat uppoffra af thronens rättigheter, men å andra sidan kallat de under Christinas minderårighet styrandes försäljning af kronogods och skatteräntor ett våldets verk, en plan att uppsluka thronens rättigheter, och gjort det, ehuru Gustaf Adolf cckså sålde både kronojord och skalteräntor. Nu läses likväl i samme hr Fryxells berättelser, 8: s. 241, om den försäljning, som Christinas förmyndare under hennes minderårighet företogo: Af alla handlingar visar sig tydlig!, att det Var Axel Oxenstjerna, som både upptänkte och genomdref godsförsöljningen. Att rikets nöd dertill förnämligast bidragit, är ormotsägligt. Men Oxenstjerna kunde ej vara blind för de öfriga följderna af detta steg. Konungamagten mäste nödvändigt försvagas 5), då i stället för den säkra, af inga ständer beroende vinkomsten från många tusende kronohemman alla utgifter hädanefter skulle bestridas genom tullar och ständ-rnas beviliningar. Detta synes hafva legat i Oxenstjernas plan och hänga ptillsammans med hans kända, republikanska tänkesätt. Besinnar man, att talet är om förmyndaren för den drottning, hvars makt skulie försvagas, en förmyndare, i hvars händer bans konungslige vän med det ädlaste förtroende lagt sin dotters väl, och att hr Fryxell svårligen vill tillskrifva Gustaf Adolf en plan till konungamaktens försvagande, så torde man finna hr Fryxells yttrandea emot Axel Oxenstjerna innehålla en nära lika svår beskyllning, som den, br Geijer riktat emot tidens hela aristokrati, att hafva velat uppsluka thronens rättigheter; och — det är hr Fryxell, som identifisrar denna aristokrati med Axel Oxenstjerna! Det är då egentligen blott frågan om lämpligheten af benämningen: våld, som hr Fryxell tyckes hafva kunnat väcka; och om den har rec. förut sagt allt, för nödigt synes. Rec. kan, i afseende på denna artikel, endast råda hr Fryxell att närmare begrunda rådets ställning till kollegisrna, sådan denna bestämdes genom 41634 irs regeringsform, och att besinna, huru samme personer än i ett kollegium skötte eit visst slags allmänna ärenden, än i rådet deltogo irådplägningarne om sådana ärenden af alla slag. Det torde genom ett sådant begrundande småningom lyckas hr Fryxell att göra sig någorlunda tydligt, huru rådet, enligt omförmälda regeringsform, kan kallas förvaltvingens medelpunkt. För närvarande talar hr Fryxell om hvad han påstår. Maktspråk äro alltid vidriga. I 2n mans mun, som af saken intet förstår, bli de löjliga. På något komma i hr Geijers hit hörande yttrande har rec. ej lagt särskild vigt. XVIII. Hr Geijer hade sagt, att ofrälse stånden oupphörligt protesterat emot regeringsformens al 4654 ,yrkade giltighet utöfver minderårighetenn. Det är tydligt, att hr Geijer här syftade på en tvist om en redan antagen lags fortfarande viltichet. Så uppfattade ock hr Fryxell meningen, och emot denna, så uppfattade mening vinde ban sig med ett, efter hars vana, stympadt anförande af hvad ständerna år 4644 om regeringsformen yttrade. Men då rec. emot detta helt enkelt ställde ett fullständigare auförande af samma yttrande, fenn hr Fryxell för godt att, med uppgifvande af detta exempel, söka genom ordalydelsen af sjelfva regeringsformen ochaf dess sanktion bevisa, det meningen med första antagandet var, att i håga varande regeringsform skulle gälla för evärdeliga tider. Detta är en alldeles ny fråga. Ingen är färdigare med sådana, än hr Fryxell, som aldrig låter sig besvära af Thorilds bekanta regel: detta är dettan. Obestämdheten i den nämnda sanktionens ordalag är bekant. Hr Fryxell kunde således hoppas, att, om hans afsprång ifrån den rätta 3) Orden äro af rec. utmärkta med kursif stil.