Aftonbladet – 8 september 1846, sida 2

flera år burit inom sig. — Det kommer nu an på, hvad verlden dömer om uppräckten. Möjligen kommer hela upptäckten att gälla endast som bevis på huru det ännu år 1846 var möjligt att i Sverige döma. Förmodligen tror hr Fryxell, att 7—40 delarna af hans Berättelser ur Svenska historien äro ett verk af historisk konst! IL. Om denna artikel är i detta blad redan sllt sagdt, som behöfver sägas. . HI. Rec:s anmärkning, att Folkungatiden ej kan kallas lagstiftningens tidehvårf för de stora, hvilka ej lydde lagen, har hr Fryxell velat komma ifrån, såsom grundad på förvexling a lagstiftning och lagskipning. Rec. har imedlertid ej begått någon sådan förvexling. Ett tidehvarf förtjenar ej benämningen: lagstiftningens, om det endast kan uppställa och förkunra några rättssatser, utan att förmå ordna ett verkligt rättstillstånd. Och sådant var fallet med Folkungatiden i förhållande till de stora! Men hr Fryxell bestrider, att sådant var fallet. Till stöd för sitt bestridande framdrager han åtskilliga, allmänt bekanta intyg om Birger Jarls, Magnus Ladulåss, Thorkel Knutssons och de under Magnus Erikssons minderårighet styrandes förtjenster om allmänna ordningens återställande. Intygen äro hemtade ur stora rimkrönikan, Ericus Olai, Johannes Magnus, samt Olaus och Laurentius Petri. : Efter anförande af dessa intyg utropar hr Fryxell: Så lyder den verkliga, ursprungliga phistoriens vittnesbördn. Nå väl! hvad bevisa, i förevarande fråga, dessa intyg, äfven om de tagas efter ordalydelsen? Jo, att sjelfsvåldet var regel, och ordningen undantag, men att utmärkte män äfven under denna villervalla förmådde så mycket till sjelfsvåldets brytande, att deras namn af folket i tacksamt minne förvarades. Men man måste, såsom i detta blad redan är anmärkt, vara varsam, då men vill bygga på slika belåtenhetsfraser, uttalade i generel mering; och att mar icke heller utan varsamhet får bygga mycket på historieskrifvares omdömen om enskilda, temligen nära liggande facta, det finner nog den, som list herr Fryxells utgjutelser om 4789 och 1809 årens höndelser.För öfrigt är det ej alldeles helt med hr Fryxells påstående om den af honom åberopade historiens ursprunglighet. Utom ktit hörande afdelning af stora rimkrönikan, är intet af de anförda arbetena äldre, än från medlet af femtonde århundradet. De ftesta äro från detsextonde. Men tvisten angår tillståndet i trettonde och fjortonde århundradena. — Nej! det gifves en ursprungligare historia. Ur den bar rec: hemtat bevisen för sitt påstående. Dessa bevis har hr Fryxell medtystnad förbigått. Nu föreslår ree: hr Fryxell ytterligare att med Eriei: Olai samt Olai och Eaurentii Petri yttranden om tillståndet under Magni Smeks minderårighet jomföra Skeningestadgan 2355 och Upsalastadgan 2344. Den förvirring, den förstnämnda stadgan målar, hade ej på två år hunnit uppkomma och utbilda sig. Det är uppenbart, att den funnits till under minderårigheten. IV. Hr Fryxell förebrår rec. misstag om menin gen af hr Geijers uttryck, att Jagstiftarne under Folkungatiden, sedan de fört huset i höj den, störtade hvarandra utför murarna. Äfven härom har i detta blad hufvudsakligen blifvit sagdt, hvad sor behöfver sägas. Enadast två erinringar vill rec. tillägga. Då hr Geijer om vår medeltid säger, att den visar oss försd stamkrig, så ståndskrig, så finne hvar och en, utom hr Fryxell, att hr Geijer med ståndskriget menat det, som af allmoger oeh dess anförare och försvarare fördes emo: den aristokrati, som vader främmande konun gar fann sig bäst, med dess följen. Hr Fryxell arser deremot hr Geijer hafv: syftat på ett krig emellan adel och prester hvilket denna tid ej egde rum. Penna me ning, tänker br Fryxell, är orimlig, och der före måste den påbördas br Geijer. Om ett af br Fryxell ur bihanget till Lit teraturbladet anfördt ställe anmärker rec. blot! Orre a reset — A —n—-———————