Aftonbladet – 8 september 1846, sida 2

skränker sig till det, denne författare trott sig böra lemna till rec:s eget besvarande. Med allmänna betrsktelser vill rec. ej borttaga tid och utrymme. Om den ton, hr Fryxell försökt antaga, behöfvas ej många ord. Ingen kan förtänka hr Fryxell att han böjer tonen i den mån han känner sig bragt i trängsel. Några uttryck i hr Fryxells svar röja, det han betraktar sig som opponent, hvars skyldighet är att, på hvad sätt ske kan, uppehålla disputationsakten. Rec., som anser tvisten äga en större betydelse, har gjort och skall göra sitt bästa till sakens utredande; men, när han i detta hänseende åstadkommit, hvad han anser nödigt, lemnar han gerna hr Fryxell ensam ordet. Och härmed går rec. till de särskilda artiklarna af hr Fryxells svar. I Rec:s yttrande, att hr Geijer i Sverige först infört den historiska konsten, tadlas. Yttrandet benämnes än en påtaglig oriktighet, än en orimlizhet. Hr Fryxell häpnar derför. Hr Fryxell menar nemligen, att Botin, Dalin och Celsius, genom den klara anordningen af ämnena, den varma stilen och den lefvande, objektiva framställningen, visat sig äga stort mästerskap just i den bistoriska konsten, och att Celsius samt måhända äfven Dalin stå i detta hänseende lika högt och Celsius till och med högre, än hr Ge:jer. Denne sednares Svenska folkets historian, det är hr Fryxell, som säger det, vär och blir aldrig för sin tid, hvad Celsii Gustaf Wasa och Erik den fjortonde såsom historiska konstverk vOro.n Dessa invändningar bafva öfvertygat rec. om ett fel. De tadlade orden nedskrefvos verklizen i den förmodan, att de skulle kunna af hr Fryxell förstås. Rec. trodde, att, om hr Fryxell än saknat tid att på egen hand upptäcka den historiska konstens väsende, han likväl under sn studenttid skulle gjort bekantskap med ett icke vid!yfigt, den tiden i Upsala flitigt studeradt verk: Schellings föreläsningar öfver methoden för det akademiska studium, der han i den tionde föreläsningen kunnat inhemta hvad han i deita hänseende beböfde. — — Ree. har i denna förmodan gjort hr Fryxell orätt. Det är det fel, han är skyldig erkänna. Hr Fr:xell bekänner sig mu helt oskuldsfallt till en åsigt af historisk konst, som är jemngod med den, man någon gång får höra om poesien. att det är konsten att skrifva en vaeker, versifierad prosa. Rec:s begrepp om historisk konst är ett anna? Från denna skiljaktighet kommer, såsom i detta blad riktigt blifvit erinradt, hela missförståndet. Om vi inskränke oss till nationalktistorien, så anser rec. historiska konstens uppgift vara att mångfalden af det nationella lifvets yttringar irskilja de för mationen i dess särskilda tidenvarf mest karakteristiska, och ordna dessa till en klar bild af nationalandans utveckling, en bild, hvarpå mindre betydande tilldragelser enlast lemnas rum, der oeh i den mån de biiraga dertill, att de vigtigare stå klarare fram. Det är denna uppgift, hr Geijer i Sverige först löste, denna konst, han här först införde. Den konsten sökes förgäfves hos de författare, hr Fryxell med så stor tillförsigt omtalar, föroäfves i sjelfva , Celsii Gustaf Wasa och Erik den fjortonde. Det bifall, Celsius hos sin samtid för dessa arbeten vann, hade en helt atinan grund 1). . Hr Fryxell, som har en aniag om värdet af den i hr Geijers Svenska folkets historie, första delen, förekommande skildring af lardet och gången af dess odling, förkunnar deremot, att i br Geijers sednare arbeten denna klara, lugna och lefvande framställving mer och mer försvuanit, och att sednare hälften af tredje delen (af Svenska folkets historia), den nemligen, som handlar om Christina och hennes förmyndare, påtagligen är ett i brådska skrifvet, kort, ofullständigt och föga bearbetadt utkast, i hvilket inga spår af den historiska konsten visa sig. Der har nu ändtligen verlden den stora upptäckten tydligen uttalad, som hr Fryxelt sedan !) Efter lång besinning har hr Fryxell framkommit med påståendet, att hr Strinnholm har prioriteten framför hr Geijer. Detta inkast skulle förtjena att tänka på, om ej hr Geijer, före hr Strinrfbolms framträdarde med den påbörjade historien om Gustaf Wasa, hade genom föreläsningar, hvilkas intryck ej lätt utplånades, börjat, hvad hen sedan fulländat, den historiska konstens införande i Sverige: