Aftonbladet – 7 september 1846, sida 2

och så snart man hunnit på Peyras ridhäst lasta den dyrbara bördan, gjorde Marguerite med handen en afskedshelsning åt modren och sonen, hvarvid hon ville aflägsna sig, i det hon stammade ordet: — Farväl! ! Men Erpestne fattade henne i den grofva kappan. — Marguerite, sade bon med tårar i ög0nen; lit mig horpis att denna förening, som i dag synes er omöjlig, skall bliiva möjlig längre fram! — Aldrig! svarade Marguerite. — Tillåt mig åtminstone att till er sorgliga vistelseort få sända några förnödenheter, några persedlar, som vore er nödvändiga och på hvilka ni lider fulikomlig brist! — Dem sulle jag icke emottaga. Jag bör lefva i enslighet, torfuöghet och alla slags umbiranden. Jag bör fortsätta mia botöfning. — Botöfning! — ni, som är så ren! — Hvad?... ni vet icke, återtog Marguerite med sitt bittra leende. — Jag har att förebrå mig alt jag hyst en brottslig kärlek och att jag bar förbonrvat min far. Hirpå följde ett ögonblcks tystnad, hvarefter grottans innevånariona yttrade till Ernestine: — Lef länge! Och till Maurice: — Blif lycklig! Och nu ilade hon med skyndsamma steg tillbaka t Il sin bostad. Den lilla karavanen satte sig, långssmt och nedstämd, i marsch. I det ögonblick, då mar