Aftonbladet – 7 september 1846, sida 2

— Hören j? sade hon. Det börjar biåsa. Kanske få vi en förfärlig orkan innan nattin. J måsten resa. Måhända har ni redan qvarstadnat alltför länge. Vänden åter, säger jag. Jag kan ej uti denna-osunda båla hysa en stackars sjukling; jag skulle ej kunna bjuda denne unge ade:sman annat än ett stycke groft bröd, jemte vatten från den närbelägna strömmen. Ni skulle tvinga mig att rodna öfver min fattigdom, öfver mn ytterliga torftighet. — Se så, unge man, bär sjelf detta guld till det ställe der ni lemnat er häst. Jag för min del, tilllade hon med synbar ansträngning, jag skall lela er mor, hvilken visst icke utan stöd kan tillryggalägga en så besvärlig Väg. — Marguerite! — Mamsell! — Tyst! ropade easlingen. Mitt beslut är taget; jag ämnar icke ändra det. Maurice och hans mor använde ännu någon öfvertalningskonst, för att förmå henne till äudring af det fattade beslutet; men vinden fortfor att på ett ga; ska botande sätt ryta bland bergen, och de resande visste alltför väl hvad de hade att frukta om orkanen öfverföll dem i passen och klipphålorna, för att icke begripa att man borde skynda, allt hvad skyndas kunde. Den unge Peyras tog således den tunga kaggen, som innehöll idel guldmynt, medan Marguerste fattade Ernestines arm; ty hon var så svag och matt, att hon omöjligt förmådde framskrida utan stöd, knappt nog kålla i Sålunda skredo de sakta utför ; ner i dalen. KV SR Då man hunnit. dit der vägVisarenväntad,