Aftonbladet – 7 september 1846, sida 2

rån hvilka jag icke skulle kunna skilja mig. Jag återflyttar mig i tankarne till den tiden, som nu mera är förfluten. Jag återser vår friska dal, betäckt af fruktträdgårdar och böljande sädesfält, samt vår vackra, trefliga by. Jag hör våra bergsboers muntra sånger och jag småler åt min far, som visar sig på en löfrik gångstig. Sidana ljufliga drömmar tillsinder Gud mig allt som oftast, och under en sådan vill jag dö. Skulle jag väl kunna föra de herrliga drömmarne med mig? — Dessutom, fortfor hon ironiskt och i det hon sänkte rösten, — hafva vä! de, som visade er till min usla boning, sagt er att mitt arma bufvud... Men j kunnen väl också hafva märkt det — fortfor bon, i det hon skarpt fixerade de båda närvarande. Det händer ofta att min hjerna förvirras, och då måste jag vara ensam; då måste jag se dessa klippor, dessa glacierer, dessa bergspetsar. Då måste J2g sucka, gråta, klaga. Om ni toge mig med er, så skulle j.g snart springa bort ifrån er, och jag skulle till fots återvända hit; ty jag känner alt jag ej längre skulle kunna lefva, sedan jag ej mer kände lukten af våra furor och af ljungea på våra berg. Ernestine och hennes son häpnade öfver denna blandning af förnuft: och sinnesförvirring, som gaf sig tillkänna hos deras beklagansvärda slägling. Imedlertid voro de i begrepp att förnya sina böner, för att förmå henne att lemna ödemarken, då det afligsna rytandet af aftonvinden lät höra sig i de kringliggande bergpassen. Marguerite, som hade satt sig ned på pallen, reste sig hastigt upp.