Aftonbladet – 7 september 1846, sida 1

dagar i en urhålkad klippa. Allt hvad som finns här tillhör icke destomindre min värda slägting, och om jag kan göra något, som i ringaste mån kan vsra henne angenimt, så må hon blott yttra ett ord och jag skall genast uppfylla hennes önskan. — Jag önskar ingenting annat än att få tacka er, goda Marguerite, för det stöd ni lofvat mn on, — svarede Ernestinre med stor anstringnine. Klippans innevånarinna reste sig hastigt upp i hea sin längd, och sade med sin säkra och sträfva röst: — Ni påminner mig derom, fru baronessa! Allt är fördigt, och er son kan bortföra skatten, som jag i så många år gömt och bevarat åt honom. Hon fattade åter lampan, tog Maurice vid handen och förde bonom till kaggen, som qvarstod i samma vrå af grottan, derifrån den nyss blifvit uppgräfd. — Tag den här, sade hon. Bördan är tung, men få menniskor skulle väl beklaga sig deröfver. Det är guld, unge man! Så vida edra begär hafva gränser, så kan ni ännu en gång bli lycklig. Maurice tvekade att mottaga en gåfva, som gafs på elt så utomordentligt sätt, men en åtbörd af Marguerite stärkte hans beslut. Uaderkufvad af denna ovanliga qvinna, bar han den dyrbara bördan ända fram till grottans dörr, hvarest han nedlåde den. Då vände sig Marguerite, ännu med samma kalla böflighet och på ett besynnerligt, stelt, spart sagdt au!omatiskt sätt till Ernestine, som