Aftonbladet – 7 september 1846, sida 1

full. Hvarföre skulle då en osynlig skiljemur uppresas mellan våra hjertan och för alltid söndra dem från hvarandra? Jag håller er räkning för ert medlidande, men jag kan icke emottaga ert anbud. — Och hvarföre, Marguerite? frågade Ernestine. Hvarföre skulle ni vägra att komma med oss och de!a vår lott? Jag plågas af en förfärlig sjukdom, och mina dagar äro räknade; skulle ni icke derföre vilja vara i mors ställe för Maurice, vara hans tröst och stöd, sedan jag icke mera är till? — Ack! han skall älska er, derom är jag öfvertygad, ty ni är för henom ingen främling, utan en bekant, sedan lång tid tillbaka. Min son har länge känt er. Min salig man och jag hafva ofta, mycket ofta talat med honom om er och om er ädle far. — Ni talade ibland om mig? — frågade Marguerite med darrande röst. N:, unge man, säkert sade man, er att jag var hård och högdragen. — Man sade mg att ni var rättänkande, barmbertig, dygdig som ett helgon! ropade den unge adelsmannen med värma; och jag lärde älska och högakta er, låpgt ionan jag såg er. För Guds skull, mamsell, fortfor han i en binfallande ton, astå frin detta grymma lif, som ni för här i ödemarken! Lyssna till våra böner! Ehuru jag icke delar min förträffliga mors bedröfl:ga förutseelser om en snar och ständig skiljsmessa, så bönfaller jag dock att ni måtte komma med oss och bo hos oss, för att bi min axdra mor. Ni skall städse bemötas med vördnad, vänskap och tillgifvenhet. Ni skall, ändtligep, långt härifrån fisna det lugn och den