Aftonbladet – 7 september 1846, sida 1

ni öfver mina? En hvar af oss har nog ändå sin tillräckliga börda. Och hvad edra o!yckor angår, äro de af den beskaffenhet, att de kunna lindras medelst litet guld. Här har ni guld! — Mina lidanden deremot kunna b!ott slutas af döden. — Marguerite, sade den sjuka i en mild och ljuf ton, som bildade en motsats till den ensliga qvinnans vilda och djupa förtviflan; jag finner nog att det har fordrats vida större olyckor, vida bittrare lidanden än mina olyekor och mina lidanden varit, innan er själ kunnat blifva till den grad förbittrad. Välan! efter ni så vill, så låtom oss ej vidröra våra hjertans djupt b!ödande sår. Lemnom det förflutna, jag samtycker dertill, och litom oss tala om det ärvarande. Alt jag kommit till denna usta boning, då min son beskrifvit i hvilket tillstånd han träffat er, är derföre att jag icke vill, det min slägting skall längre vistas i denna hemska ödemark. Vi emottaga edra välgerningar, Marguerite, men endast med ett vilkor. Det är att ni följer med oss, för att njuta af det välstånd, för hvilket vi skola ha er att tacka. — Ni förekommer mig, min mor, yttrade Maurice med ädelhet i ton och hållning. Hvad mig angår, så vill jag ingenting emottaga af en slägting, som vi qvarlemnat i e!t så ytterligt elände, som denna ort öfverallt företer. Marguerite betraktade, skiftevis och under tystnad, både mor och son, hvarefter hon yttrade med något mindre bitterhet: — Den der unge mannen har ett ädelt hjerta, och hvad er angår, fru baronessa, så vet jag förut att ni är god, medlidsam och vänskaps