Aftonbladet – 7 september 1846, sida 1

var qvarsittande i ländstolen, bedröfvad och nedslagen. — Jag får tacka min slägtinge för dess besök, sade hon, och det smärtar mig att jag ej kunnat skaffa henne den beqvämlighet och den vård, som hennes sjukdom och trötthet hade rält alt af mig fordra. Men jag bör påminna om att det är sent, och att det torde bli svårt att före nattens inbrott hinna till herberget Lautaret, om man icke genast begifver sig på vägen. Dessutom bör baronessan veta, att det ej är rådligt resa nattetid med en sådan skatt — fortfor hop, pekande på guldmyntkaggen, som låg vid Maurices fötter. Ernestine reste sig upp af stoten, vacklade fram till Marguerite och fattade dennas band, oaktadt hennes bemödsnde att draga den tillbaka. — Så skola vi icke skiljss, sade den arma enkan, smältande i tårar. Marguerite! har då tiden, som förändrat så mycket omkring er, ifven förändrat ert hjerta? Marguerite!...jag höll af er.... jag håller af er ännu, och jag kan icke begripa hvarföre ni hatar mig. Om jag fordom — ack! för länge sedan, kunnat begå ett fel, som ådrog mig er stränga förkastelsedom, — kanske ert förakt, så bar jag allt för grymt fått plikta för detta fel; det bedyrar jag. — Jag är icke er domarinna, svarade Marsuerite med ett vildt utseende; men jag bönfaller, min fru, att ni ej ville tala om det förlutna. Vi bafva, båda två, blifvit rof för sorsen och bedröfvelsen. MHvartill skulle det. väl jen?, om: jag .rördes öfver edra olyckor och