Aftonbladet – 5 september 1846, sida 2

tingarna, ock det står i deras eget behag att vägra honom denna begäran. Denna stolthet tycktes ej misshaga ödemarkens invånarinna. — Han är högdragen, kksom fadren var, mumlade hon, hallhögt. — Uage man, återtog bon, efter en paus. Ef or bar erinrat sig et heligt lötte, som blef benne gifvet, så väl af min far som af mig. Detta lötte har icke förgäfves blifvit henne gifset. Eburu jag, till utseendet, icke är annat än en fillig Uggerska, eger jag likväl medel att ännu en gång upprätta er familj: sjunkna anseende. Jag har biständigt förutsett hvad som eu bändt, och jag har der öre allt d hållt mig färdig alt tjena er, jär så påfordrades. Ni har säkert en ridhäst: gå eiter den. Om ni viker af till venster, skall ni finna en b:qvörm gångslig m dt emellan klippurns. Ni leder Lästen till foten af berget; der ben ri lasta borom, utan att någon scr det. — Men, min fröken!... — Gå! ropade hon med en befallande åtbörd. Maurice lydde, utan vidare inv ndning ocb vx utlöre berget. Den ensliga qvinnan följde hoxvm med ögonen, skakade på bufvudet och uttalade några otydliga ord. Derefter ingick bon skyndsamt i grottan. Denna grotta, som nu beboddes af MartinSimons dotter, var så enkel cch tarflig, att den påminte om Fornsachs:rtes grottor eller om eremiterpas 4 Thebsiden. Imedlertid hade den dock, sedan den tidpuakt då den sist var skådeplatsen för scener ur vår berättelse, undergålt en och anpan förändring. Ingången kunde