Aftonbladet – 5 september 1846, sida 2

inföll hon efter en paus — jag tyckte ni sade att hon var bär? — Ja, hon är verkligen här. Men min ror är så suk och så matt; bon orkar icke gå. Vägen var för mycket besvärlig för henne och hon nödgades derföre stadna vid ingången tili dalen. Ack, om ni ville vara så innerligt god och..... — Jag vill icke se henne, svarade Marguerite med en synbar rysnivg. Jag bör icke se benre. Detta möte skulle bli för plågsamt, både för benne och mig... Hon har väl misstänkt en bembghet?... Nej; jag bör icke se hbenne! — Men sög mig, unge man, för att företaga en så ling och mödosem rea, så sjuk och svag, som Di säger att er mor är, fordyades väl några vigtigare skål än stt endast bescka några sligtingar på långt båll, med hbviika bon, under trettio års tid, ej unde: bållit ringasto gemenskep? — Jag vet icke om jag våser säga er... — Talal tala! — Min mor tänkte... — Nåväl! bvad tänkte hon? — För att säga samningen, så beslöt baronessan de Peyras, som ej har lång tid att lefva, alt resa hit och söka beskyddsre för sitt enda barn — för mig. — Jag förmodade det, inföll Marguer.te med ironi, Sedan min familj bade med välgerninger öfverhopat farfadren ech fadren, skulle sonens tur komma. Maurice gjorde en åtbörd, full af värdighet. — Sonen, sade ban, kom erdast för att begöra råd och tillgifvenhet af de aflägspa slig