Aftonbladet – 5 september 1846, sida 1

MM nmm MMMM Hon st2dnade här och drog ett djupt andetag; efter någon tystnad fortfor hon: — Ja, vår lott var mer än tung, och det är änge, länge sedan den krossade min olycklige ars krafter. Hvarföre krossade den icke äfven mina? — Dock; låtom oss icke längre tala om min far och mig! Berättelsen om våra lidanlea och vår förnedring kan ej annat än vara besvärlig för sonen till baron de Peyras. Ni, unge man, ni är född och uppfostrad i öfverlöd och storhet. Er far var ärelysten; vi fingo veta, att han hade lemnat ett land, som icke erbjöd ett nog vidsträckt fält för hans vidtutträfvande planer. Ilan dog väl rik, mycket rik, öfverhopad af ärebetygelser, och ni har säkert fått ärfva en stor förmögenhet, tillika med ett stort namn? — Ni bedrar er, mamsell, sade den unge mannen sorgligt. Olyckan har fallit tung öfver vår, liksom öfver er familj. Min far återvände till Lyon, der han dog ruinerad, och före sin död kände ban hvad försakelse, till och med vad bebof vill säga. Min arma, sjuka moder, som befinner sig några steg härifrån, är färdig alt dö af sorg vid tanken på att jag smart skall finna mig ensam i verlden, utan slägtingar, utan förmögenhet, utan beskyddare, Marguerite stod stum och dyster. — J3g förstår, sade hon slutligen. Er far var en älskare af nöjen. Han var slössktig, högmodig, och lyckan var honom säkert gensträfvig i det der Paris, hvilket fordom var målet för alla barns önskningar. Jag sade er ju nyss, att er mor varit olycklig i sitt äktenskap. Jag visste det; jag förutsåg det. Men —