Aftonbladet – 5 september 1846, sida 1

— TV AA KK CM vacker och blomstrande by, ett stilla, idogt och lyckligt folk: — nu är der ieke annat än en ryslig, otillgänglig ödemark. Min får var den rikaste, den mest vördade, den mest välgörande af alla menniskor, och han dog af harm och smärta, då ban såg det verk, hvaröfver han var så stolt, för alltid förstördt. Jag var en skön och stolt flicka, för hvilken alla hjessor böjde sig, och se hvad jag nu blifvit — en stackars tisgerska, boende uti en urholkad klippa, beskylld för vansinne och trolldom, derföre att jag ej velat öfvergifva de ställen, der jag set lyekligsre dagar, eller beblanda mig med dumma och giriga främlingar. Vårt namn, hvarvid minnet af oräkneliga välgernidgar var fästadt, har blifvit fläckadt, svärtedt, förbannadt. Och till tröst mot menniskornas otacksamhet har :ag ingenting annat än åsynen af den der skatten, som vi bade kunnat gifva dem, men som de aldrig skola få. Och med en vild åtbörd visade hon på berget le Follet, der guldgrufvan fordom funnits. — Hvad, mamsell? ropade Maurice i en ton af djupaste deltagande; efter så många olyckor egde ni hvarken slögtingar eller vänner, som kunde trösta och bistå er? — Slägtingar!. .. vänrer!... alli skingrades efter den olyckliga katastrofen, En hvar skyndade sig alt lemna ett olycksali t l:nd, bysrest marken iexe längre kunde förse dem med de ras lifsuppehälle, hvarest klimatet hvarje ögonblick hotade deras lif. Jag ensam qvarstannade här, sedan alla andra flyktat, ty jag en-am dyrkade troget minnet af förflutna tider.