Aftonbladet – 5 september 1846, sida 1

GULDGRUFVAN.) BERÄTTELSER ÅF ELIE BERTHET. Mauriee hade af en instinktmessig vördnadskänsla aft:-git hatten och öppnade just munnen, för att tala, då qvinnan utstötte ett skärande skri och utsträckte armarne, liksom för att aflägsna en plågsam syn, hvarunder hon mumlade, liksom i yrsel: — Han!.... han här?.... Är det åter en dröm? .... Skall jag likväl en gång återse honom?.... I detsamma bortvände hon hufvudet, gifvande alla tecken till fas Den unge mannens förlägenhat ökades. — Min fru!.... stammade han; värdes ursäkta mig .... om jag...... — Han talar, sade klippinaevånarinnan skälfvande. — Ja, det är har, men ban är yngre, skönare än någonsin. Och trettio år hafva förflutit sedan dess.... O!.... jag är tokig!.... De ha rätt!.... jag hair blifvit tokig!.... Hon steg upp och ämnade gå in i grottan utan att kasta ögonen på den unge Peyras, liksom hade bon fruktat att på detta hill få se någon vålnad, framkallad af hennes sjuka in billning. Maurice betviflade icke mer, att ju denna beklagansvärda varelse var rubbad till förståndet. Icke desto mindre beslöt han att göra ännu ett försök. — Jag besvär er, min fru! ropade han, att ) Se Aftonbl. 3 470. 171, 479, 173. 174, 175, 177, 178, 179, 480, 184, 182, 183, 482, 185,486 487, 188, 190, 1914, 192, 134,1935, 196, 497, 198, 499, 200, 201, 202, 203 och 204,