Aftonbladet – 5 september 1846, sida 1

— — oo 7SEESPNOEONEA —S — Han är död! sade bon ändtligen med dof röst. Säkert bar ban aldrig haft något minne för ... Men, fortfor hon, i det hon hastigt afbröt sig sjelf, ni säger mig ingen!ing om er mor, unge man!..... Hon bar varit olyckligt gift: är det icke så? Bekänn att er far gjorde henne mycket olycklig! . Anda hittills hade Maurice låtit beherrska sig af denna ovanliga qvinnas nästan oemotståndliga makt; men på denna fråga, som gjordes så direkt och som tycktes framställas med en viss ondskefull glädje, repade ban mod och svarade med värdighet: — Ionan jag besvarar någon fråga, som rörer min familjs enskilda förhållanden, vore det godt att veta hvem det är, som frågar mig. Qvinnan betraktade honom med förvåning. — Det är sanut, det är sannt, återtog hon; ni känner mig icke — ni kan icke känna mig, och de som sågo mig, innan ni föddes, skulle omöjligen igenkänna den beklsgarsvärda Marguerite de Peyras. I det att Marguerite sålunda talade, nedsatte hon sig på klippan, betöckte ansigtet med den bruna yllekappan och utgöt ymniga tårar. Maurice3 försökte ej alt meddela henne några fåfänga tröstegrunder, men tårar af deltagande glänste i hans ögon, Den arma qvirnan märkte des:a tårar. — Ni är en god menniske, ni, yttrade hon, i det hon konvulsiviskt fatt:de den une mannens arm. Ni gråter, blott för det ni ser mig gråta, och likväl ken ni icke ana till hvad grad våra olyckor förtjena deltagande. Blicka dit red: der var ett rikt och odladt land, en