Aftonbladet – 5 september 1846, sida 1

ni måtte stanna här ett enda ögonbick. Min närvaro bör icke förskräcka er. Jag ämnar ej länge störa er enslighet. Men man har sagt mig, at! ni vore den erda här i landet, som skulle kunna lemna mig underrättelser om Martin-Simon de Peyras, eller om dennes dotter, Marguerite. Den okända hade stadnat vid ingången till grotian, och hon hade med häpen min Jyssnat på Maurices begäran, I det hon hörde uttslas namnen Martin-Simon och Marguerite, rusade bon, i ett enda språng, tätt intill den unge mannen, och sade med en röst, som väl darrade, men som dock tillkänvagaf något lugnare ideer: — Ni är icke den jag trodde. Men hvem är ni då? En märkvärdig likhet kom mig att tro.... Hvem är ni, som talar om Martin-Simon oci Marguerite de Peyras? — Jag gissar, svarade den unge mannen, att ni har full rätt att göra mig denna fråga. Jag heter Maurice de Peyia3 och är son till baron Marcellin. En besynverlg sinne:rörelse afepeglade sig bärvid på botgörerskans anletsdraz. — Ni är hans son!... sade bon. Det hade 1ag bordt kunna sluta af denna förvånande likbet. Men han sjek?... Hvar är han? Hur står det till med honom? Hvarföre har har inte kommit hit? — Om ni menar min far, genmälde den-urge mannen med redslagna ögon, så borde denna sorgdrägt säga er att... Han tvärstannade och äfven qvinnan iakttog några ögonblicks tystnad.