Aftonbladet – 4 september 1846, sida 3

drifvaren, medan heanes son och den lilla bergsbogossen begåfvo sig till Marguerite. Man instufvade den stackars sjuka i en fördjupning, der bon var i skydd för dea skarpa vinden, och Maurice gaf sig af, tillika med gossen, lofvande att snart återkomma. De styrde nu sin kosa till den lilla furugruppen, som ännu var qvar, midt emot grottan, som beboddes af den olyckliga; ty det var just den samma grottan, der Martio-Simon en gång hade stämt möte med sina gäster. Utsigten af detta ställe hade icke förändrat sig, liksom den angränsande dalen hade gjort. Der ver lika dystert, lika vildt, lika ensligt, som någonsin förut. Maurice, hvilken ver helt cch hållet up,tsgen af omsorgen att undvika alla de bmder, som ställde sig i bans väg, och som vid hvarje steg tycktes möta hans gång, hade ännu icke länkt på att se sig omkrirg, då hans ledsagare hastigt fattade honom i armen och mumlade, i förskräckelsens ton: Dir är hon! I detsamma pekade han med fingret på en bögväxt qvinna, sittande på platformen, svin var utanför grottan, och spinnande på en slända. Hennes klädsel bestod i en stor, fotsid kappa af brunt ylletyg, hvilken, i likhet med en -kotsk plid, betäckte både hufvudet ceh hela kroppen. Utom att hon vid spinningen rörde armerne, satt hon alldeles orörl g. Hennes ansipte Var vändt åt den s:dan, der berget le Follet var beläget, så att Maurice ej kunde se hennes enletsdrag; men i sjelfva åsynen af denna botgörerska, midt ibland de ödsliga klipporna, uti hennes allvarliga och tankfulla ställ