Aftonbladet – 4 september 1846, sida 1

GULDGRUFVA NN.) BERÄTTELSE AF ELIE BERTIET. Redan hede den unge resande herrn fler gånger frågat vägvisaren, om det ännu var lång qvar till resans mål; flera gånger hade han me otålighet blickat omkring sig, då en serdele klippformation syntes ådraga sig hela hans upp märksamhet. Han gaf sin ridhäst sporrarna, s att han kom i jemnbredd med bärstolen, hvil ket vägens bredd för närvarande tillät honom och i det han lutade sig ned till ett af fön stren, ropade han i uppmuntrande ton: — Om jag icke alltför mycket bedrager mig min goda mor, så hafva vi ändtligea anlind: till den bestämda orten, der ni kan få hvila ut från alla edra besvärligheter. Detta slår in enligt allt hvad jag kan begripa, med den beskrifoing ni så ofta gjort. Här äro de tvenne klippspetsarne, som fordom ugjorde ingångsporten till dalen Bou-du-Monde. Men ack! — jag fruktar alt ni här skall finnsa alltför bedröfliga förändringar. i Gardinerna på birstolen åtskiljde: nu, och er dam, i djup sorgdrägt, kksom den ung2 mannen, men för öfrigt insvept i pelsverk, rest sig mödosamt från de kuddar, med hvilka hon var kringbäddad. Hon var omkring fyratioåttc år gammal, och virsa drag af hennes bleka, in. fallna ansigte tillkönnagåfvo ännu att hon i sir ungdom varit rätt vacker, — men bittra sor ) Se Aftonbl. a 470.471, 172, 473, 474, 175 ih 177, 178, 179, 180, 1814, 182, 183, 484, 185,12: 4187, 188, 130, 191, 192, 194,195, 196, 197, 198 4199, 200, 201, 202 och 293.