Aftonbladet – 4 september 1846, sida 1

räkna på hans dotter Marguerite, en allvarsan och helig person, som äfven gaf mig ett bög tidligt löfte, dear dagen då jag reste derifrån. Men lemnwom detta sorgliga ämne. Snart skall du få se den förtju:ande byn, der det :kulle varit mig så ljuft att få tillbringa mitt lif, om din far ej så mycket hade älskat stora verlden. Man hade nu verkligen anläindt till motsatta ändan af det trånga passet, som tjenade till ingång från dalen i byn Bout-du-Monde. Den unge mannen stannade här och kastade giriga blickar omkring sig, för att söka de märk värdigheter, hvilka han så mycket hört omtalas. Äfven baronessan, i hvilken läsaren torde hafva igenkänt Ernestine de Blanchefort, lutade sig lingt ut genom vagnsfönstret, för att betrakta den fridutla och leende nejd, som hon fordom hide så mycket beundrat; men ett smärtsamt rop undföll henne, då hon varseblef den förändriag, som här hade föregått underhennes trettioiriga frånvaro. Dalen visade iese mera någ spår af odlirg Hela mirker tycktes nyligen hafva blifvit förändrad genom en jordbäfning. Stora stenhögar reste sig öfverallt, utmed djupa gropar, synbarligen gräda af menniskohäader. Ej en end: tumsbredd jord hade blifvit lemnad slät och jema. Allt var sönderslitet, omvändt, nedtranpadt, förhärjad. Redan för längesedan hade det ryktet, ali jen guldgruva fann: i närheten till Martin-Simons fredliga dal, kallat en hop spekulanter, giriga menaiskor, hvilka, i det de uppaldade innebyggarnes inbillning, i det de öfvertygade dem om möjlighetea af att en guldgrufva kun.