Aftonbladet – 4 september 1846, sida 1

så -... Ni söndersliter mitt hjerta! ropade de unge mannen. Hvarföre skall ni om mig hys så sorgliga tankar, hvilka ej kunna ennat äl förvärra ert onda? Det är väl sant, att all hv2d vi egde h:finnes, vid min fars död, var helt och båilet slut; men vårt namn är oför vitligt; jag har fått en god uppfostran; jag ä ung och lifvad af mod ... jag kan göra lycka så väl som många andra. Jag måste bekänn att ert öiaskränkta förtroende till dessa afligsna slägtingar, hvilka vi nu skola besöka, grymt smärtar mig, helst en ytterligare dårad förhoppning kunde hafva ganska vådliga följder för er min goda mor. Allt inger mig den fruktan att detta ert steg blir utan någon serdeles nytta — Tro icke det, Maurice; tro icke det, miti älskade barn! utbrast baronessan. Låt mig, ända intill slutet, behålla deana sista förhoppning. Den dag, då vi åtskiljdes, lät den man, hvilker jag kallar min störste välgörare, mg i hemlig: het aflägga det löftet, att jag skulle taga min tiliflykt till bonom, i händelse att din far: fel .... i händelse att baron de Peyr:s enks och barn en dag skulle råka i tryckande om ständigheter. Han tillbjöl mig sitt bistånd Maurice, med den enkelhe, dena uppriktighe! och den välvilja, som var honom så egen, och jag vet hvad värde man kn fästa vid ett löfte af Martin-Simon. — Ja, min mor, men betänker ni icke at! den der Martin-Simon skulle vara bra gammal i fall han nu lefde, och att tilläfventyrs..... — Jag förstår hvad du menar, och dea tanken har ofta fallit raig in. Men om Mariun Simon ej mera fins till, tror jag mig kunna