Aftonbladet – 4 september 1846, sida 1

ger jemte den sjukdom, hvaraf hon syntes plå. gad, hade gjort henne gammal i förtid. — Hoa kastade en dyster blick rundt omkring sig. Den port, hvarom den unge mannen talat, fanns icke mer. Eanadast en mo:supen bjeike, som blifvit fastsittande vid klippan, visade hvarest denna port fordom haft sin plats vid ingången till passet. — Du har rätt, min son, sade damen, ytterst nedslagen. Allt är här mycket förändradt, och hvad vi nu se vid ingången till dsnna dal, är ej af godt förebud för oss och våra vänner. Det är ett elakt tecken, då man ser porten hos den värd, man ämnar besöka, stående på vid gafvel för gående och kommande. Di hon sagt dessa ord, sjönk bon åter tillsammans och nedföll utmattad mot kuddarne i bärstolen. — Min älskade mar, sade Maurice sorgset, jag ser, att ni är mycket sjuk. O, hvarföre har ni, så svag och sjuk som ni är, velat företega denna lika farliga som besvärliga resa, i trots af alla mina biner? Och är det då så säkert att vi härstädes fiana den bjelp, hvarpå vi hoppas? — Tänk icke på mig, mitt barn, yttrade baronessan, som sökte dölja sina plågor. Hvad än må hända mig, betyder ingenting, bara jag, innan jag dör, kan skaffa dig undsättning, stöd och beskydd af dem, hvilka vi ärna söka här. Om de icke fianas mer, eller om de förskjuta oss, hvad ör dig då öfrigt i denna verld, sedan jag gått att åter förenas med min bortgångne make? — För Guds skull, min goda mor, tala icke