iden person, som frarosagt det i verlden? On Geijer, Richert och flere. blifvit kära. person ligheter för sverska folket, så är det för inte annat än de skäl och goda grunder hvarpi desse män fotat sina resonnementer, och hur litet man antagit dem till auktoriteter i de gamla, blinda meningen, bevisas. bäst af de ogillande man vid några enskilda tillfällen låti höra emot dem, så fort man funnit sig ega skä att icke gilla dem. Den händelse i Skara, son Minerva påpekar, egnar sig således till inte annat än att just ådagaläg;a motsattsen af hvac hon dermed vill hafva bevisadt. Artikelns kuriositet minskas för öfrist ej deraf att då den har öfverskriften : Till Red, af Sven. ska Minerva,, och följaktligen är insänd, mer ssknar underskrift, man lätteligen kan görs gissningar om artikelns auktor, som för hi Theorell blifva temligen ofördelaktiga, i hän delse det skulle falla någon in, att han sjelf ä1 denne författare. I sådan bändelse har ban hafi orätt i det videtur ban gifvit sin nyligen ut. komna brochur, emedan det är denna artikel Minerva, som då sannerligen utgör bans psiste mästerliga arbeten. seen (Insändt.) Men bar länge och med mycket skäl klogat öfver det orimliga, till både presternas och försemlingarnas ringa båtnad, nuvarande bafordringssättet inom ecklesiastikstaten. Skall man då aldrig kunna hoppas något bättre, tidsoch förnuftsenligare? Eller är det månne af så liten vigt för samhället, att men icke anser det mödan värdt, att företaga en reform? Ins. tror det ej. Inser man icke t. ex. förvändheten och det rent af besatta uti, att skicka på en stor, folkrik försaroling, en fortärd och utlefvad skolker), som aldrig egnat sig åt det presterliga kallet; och är det ej statens pligt, att ät denne, i öfrigt förtjente, bereda på annor väg en någorlunda sorgfri ålderdom? Vill man besinna allt det vidunderliga i det så kallade fria valet, alla intriger, som då spelag, alla påstötningar, som de röstande få af inflytelserika personer, utan att det är så noga med, om den man talar för just är till sysslsen mest duglig och föstjent, så kan ingen rätt-tänkande, vare sig prest eller lekman, förneka behofvet af en genomgripande reform i nuvarande befordringslisgar, utan att man just derföre behöfver beskyllas för någon öfverdrifven reformfeber. Att en kommun, som sjelf aflönar sin prest, ock må bafva rättighet att välja borom, synes visserligen billigt och rättvist. Men då borde man ock kunna antsga, att kommuner kunde och ville bedöma prestens dug!ighet, och ej blott hölle sig vid de insinustioner, som göras till böger och venster, någon gång kanske för den minst värdige. När konsist. upprättat förslag på 3:ne, så är det ju likgiltigt hvilkendera af dem man toger, heter det, ty de äro ju al!a förtjenta af den sökta tjensten. Visserligen. Men mängen gång ändå ganska olika, så att det ingslunda är orätt, stt de ytterste understundom varda de främste. Skulle dock nu så bända, att de ytterste alltid blefvo de främste, förtjent eller icke, hvad vore då öfrigt för de förste? Hoppet endast, att det skall gå bättre nästa gång; och med detta skulle de vara nöjde, för att ånyo måhända se sig svikne. Man hear ju haft exempel på, att hederlige, aktningsvärde och duglige prestmän, icke så sällan, i långan tid fått stå tillbaka för andra, om hvilka man icke kunnat säga, att de haft knappt någon förtjenst, om icke den tvetydiga att kunna skeffa sig fram, snart sagdt på hvilken väg som heldst. Det fria valet går på många ställen alltför kuröst och slumpaktigt till. Men vet ofta icke på hvem man väljer. Om han är en bra karl, skickig och meriterad, det betyder minare, blott hanv. har många, som springa och tala för sig, som förtå att framställa honom i en fördelsktig, ljus daser, han må i öfrigt vara hur cbscur som heldst. Ken det icke nekas, att ofta så går till, kanske ifven inom hufvudstaden, så vill det för ing. synas, om skulle, de förståndigare röstegande åtminstone, serna önska ett annat sätt att få sig prester på.l. Till det minsta borde man väl icke, innan proforedikningarna äro gjorde, innan man ännu hunit inhemta någon tillförlitlig kännedom om de ötandes meriter, på en nog pligtförgäten mennikas rekommendation, på förhand lofva bort sina öster. Det påstås, att man till och med har exmpel på prester, som icke allenast sjelfva springa trapporna och rekommendera sig, uten äfven afva en hel legion kärringar, som flämtande trippa mkring och med sin behagliga stämma tala för len beskedlige mannen och hans ännu beskedligare ru. Det der är ju ett präktigt befordringssätt, ler hur? Bättre vore utan tvifvel då, att rent,; f spela udda och jemt, så hade den ärlige söanden, vi antaga sådana, icke så mycket ett harnas öfver, ifall lyckan, om msn så profsnt skall ala, skulle vara konom obevågen. Det bästa vore anske ändå, om någon auktoritet finge göra tillästningen. Godtyckets och partiskhetens tider oppas vi vara förbi; och man hade således icke å mycket ondt, att befara af ett slikt befordringsystem, ty ville det någon gång gå på tok, så unnes ju appeil. KET (Införes på begäran.) Missnöje öfver en måhända felslagen förhoppning! Aftonbladet för den 24 sistl. Juli upptager en nsänd artikel, deri författaren söker bevisa det lämpliga af att chefsplatserna vid kronoarbetskarlsMN a KK AA od