Aftonbladet – 3 september 1846, sida 2

Marguerite ryste. — Aldrig! ... aldrig, min far, hviskade hon med en hemsk energi. — Och hvarföre det, milt barn? oe Den unga flickan gick några steg, utan att ;vara. — Min far, sade hon ändtligen med sin mest stränga röst; i det jag vågade misskänna er ädla, förträffliga karakter, har jag begått ett fel, som ni förlåtit mig, men för hvilket jag ständigt skall hysa de grymmaste samvetsförebråelser. Mitt lif skall hädanefter helgas åt er, åt er, som jag under ett ögorblick af sinnesförvirring vågat förbanna. Jag skall ej erfara hvarken den sällheten att vara mor, eller den att vara maka. Jag skall lefva och dö uti enslighet och ånger. Dessutom ... tillade hon långsammare, skulle jag aldrig kunna älska någon annan mar, än den jag en gång älskat. — Hvem då, Marguerite? — En man, som jag föraktar, min far, Och nu inträdde de i byn och nalkades sin boning, utan att något ord vidare vexlades dem emellan. —— EPILOG. Några år före revolutionen och trettio år ungefär efter de händelser, som utgjort ämnet för vår berättelse, for en liten karavan långsamt fram på vägen, som ledde från herberget Lautaret till byn Bout-du-Monde. Man var vid hösten, en årstid, som ofta är stormig i de franska Alperna, och himlen var öfverdragen med moln. En isande vind gnisslade mellan bergpassen, och utan att just vara häftig, var den dock ganska skarp, och tvingade de resande att vidtaga några försigtighetsmått, för att kunnsg berga sig emot kölden. Snön, hvilken som martiden betäckte endast några få af bergspet lsarne, hade nu hvitfärgat hela kedjan och ho