Aftonbladet – 3 september 1846, sida 2

mm ÖR tu I det hen så talade, tog han sin dotters arm och de gingo ut ur grottan, åtföljde af alla de närvarande. Solen var nedgången och en skymning rådde i dalen, men månan började redan visa sig öfver bergstopparne. T.uppen satte sig i rörelse och framskred med mycken försigtighet mellan de otaliga klippor, som stängde vägen och som oftast lemnade endast en smal stig, der man med möda kunde tränga sig fram. Då bergsborna nalkades byn, pratade de bfligt sins emellan, men Peyras, Michelot och de båda gubbarne gingo tysta, uten alt våga se på hvarandra; alldeles som allvarsamma män, hvilka efter att emot vanan bafva låtit bänföra sig af ett elakt exempel, då dagen gryr blygas öfver aftonens orgie, till och med i närvaro af dem, som deruti deltagit. — Merguerite, sade Martin-Simon til sin dotter, detta offer har för mig varit vida svårare, än jag velat visa, och likväl känner jag mig nu helt lycklig och helt stolt öfver att hafva fullbordat det. Jag tycker att jag nu fianer mig så lätt och lugn, sedan jag ej längre har en så vigtig hemlighet att dölja för menpiskor, och sedan ett så omätligt ansvar icke längre hvilar på mig. Och imedlertid måste jag tillstå för dig, mitt barn, det jag fruktar ganska mycket, att den händelse, som nu tilldragit sig, skall ba ett menligt inflytande på vår lilla kolonis frid och lycka. — Förjaga denna tanke, min far, och tänk bellre på det lusn, hvaruti edra dagar hädanefter skola förflyta. Vi äro rika änuu, mycket rika och...... . — Tala icke derom, min lilla Margot, inföll Martin-Simon, i det han sänkte rösten. Men, tillade han, vi skola hädanefter lefva endast för oss sjelfva, i hjertats enfald och frid. Du skall gifta dig med någon hederlig gosse i grannskapet och jag skall på nytt upplefva i mina barnbarn.