Aftonbladet – 3 september 1846, sida 1

MartinSimon, drog konom några steg afsides och sade med bruten röst: — Är det väl möjligt, min kära slägting, min ädelmodiga välgörare, att ni någonsin förmår glömma bur nedrigt, hur brottsligt, bur:otacksamt jag burit mig åt emot er urder loppet af denna dag? O, var barmhertig och öfverhopa mig icke med er vrede, krossa mig icke med ert förakt! Jag visste icke hvad jag gjorde. Jog var rusig... jag var tokig!... Nu äro mina ögon öppnade och jag rodnar öfver mig sjelf. Jag förtjenar icke att vara er vän, ej heller dessa beskedliga menniskors. Hvad skall jag väl säga er mer, som kan öfvertyga er huru mycket jag ångrar mina begångna fel? Jag bar fläckat det ärofulla namn jag bär. Jag är icke längre värd att kallas adelsman, och likväl vågar jag anropa er om förlåtelse. Medan chevaliern uttalade dessa ord lyste stora tårar i hans ögon. Hans ånger var så djup och så uppriktig, att Martin-Simon rördes deraf. Se så, se så, unge man, var icke så bedröfvad, yttrade han med sin vanliga godhet. Jag tillräknar mycket en bäftig inbillning, en vid er ålder ganska na!urlig inbillnieg, som är svår att hålla inom tillbörliga gränser. Hvad ni brutit emot mig är längesedan förlåtet. Det vore önskligt om ni icke hsde större fel att afbedja hos en annan person, som är er vida närmare. — Jag vet hvem ni menar, sade Marcellin med förvirring. Jag har varit ytterst grym emot den stackars Ernestine, och jag rodnar när jag tänker på att bon, om icka ni varit,